Anna Ljungberg har bott i sitt hus på Solandergatan på Djupviken i Piteå i 30 år. I den välväxta trädgården vajar vallmo och akleja och några plantor står i krukor på trappen i väntan på plantering. Den här dagen silar solen genom björkarna som kantar tomten och Anna tar en paus i gruskrattandet.
- Jag måste nog beställa ett lass till, funderar hon.
Anna Ljungberg har arbetat på arbetsförmedlingen, suttit i kommunfullmäktige för socialdemokraterna och varit aktiv inom kvinnojouren.
Numer ägnar hon sig gärna åt trädgården, och när inte den pockar på uppmärksamhet läser hon helst.
- Jag tycker att det räcker som aktiviteter.
Hon trivs i området. Det är nära stan, men ändå avskilt, tyst och lugnt.
- Och det är trevliga grannar.
Den här delen av Piteå bebyggdes på 1950-talet, och just nu är en generationsväxling påtaglig. I många av husen bor fortfarande en äldre generation, men pågående byggprojekt här och var skvallrar om nya ägare.
- Det där huset är till salu, och där är det nya ägare. Och där, och där, säger Anna och pekar.
Rutmönster
När husen på Solandergatan byggdes var det enligt ett tydligt och väl planlagt gaturutmönster. Tanken var att förlänga stadskärnan på Häggholmen.
- Ett typiskt 50-60-talsområde, säger kommunens stadsarkitekt Gudrun Åström.
- På den tiden byggdes långa gator i villaområdena på ett sätt man inte gör i dag. Det blev ett prydligt stadsmönster där man också var generös med att lämna gröna områden.
Gammalt och nytt
Fria ytor och kuperad terräng hade en självklar plats i stadsmiljön och var ett sorts förhållningssätt till naturen. Det skulle stadsarkitekten gärna se mer av när det byggs nya bostadsområden i dag.
Insprängd bland nybyggda villor ligger en byggnad där det en gång i tiden serverades pölsa till hungriga skolungar. Bara matsalen finns kvar av Djupviksskolan, som stängdes i början av 2000-talet. Lokalen har fungerat som samlingsplats för en kampsportklubb, men i dag ser den oanvänd ut och färgen hänger löst på fasaden.
Det gör den däremot inte på Mattias Jonssons och Magdalena Pajalas hus tvärs över gatan. Det är byggt 1956, men sedan paret köpte det för ett år sen har det hänt en hel del: avlopp, elledningar, ventilation, grund, källare, kök, uteplats, ytskikt har bytts eller renoverats. Och gräsmattan är nysådd.
- Många vände i dörren på visningen, säger Mattias Jonsson. Det var mycket att göra. Men vi bangade inte.
Nu lägger Mattias det sista murbruket på utegrillen. Sen ska han slappa.
Ett par cyklister rullar förbi utan att trampa. Gatans sluttning mot stan gör den till ett populärt vägval. Biltrafiken är däremot inte särskilt tät.
- Det är lugnt här. Det är nog mest vi som stör, skrattar Greta Wimander och syftar på att deras väl tilltagna altan inbjuder till mycket mingel. Närheten till stan var en anledning till att hon och hennes man valde Solandergatan.
- Nu har vi som mål att få så många som möjligt av våra kompisar att flytta hit.