De varma leendena bländar ikapp med solen. Det går inte att ta miste på systrarna Buskas gränslösa lycka över sina lättare, rikare, piggare och friskare liv.
Hälften av dem finns inte kvar längre. På tre år har de tappat i snitt 59 kilo var - totalt nära ett kvarts ton! Själva har de döpt omdaningen till "garderobsresan".
Vikten skenade
Det började ungefär lika för dem alla. Efter första barnet ville nålen på badrumsvågen inte återgå till sitt ursprung.
- Den rusade snarare åt motsatta håll, konstaterar Lotta.
För hon, storasystern, skenade det iväg någonting alldelens kolossalt. Som mest vägde Lotta 190 kilo.
- Men med piller, pulver och all sköns annan bantning tappade jag 70 kilo, ner till 120, för att så småningom stabilisera vikten på 135 kilo, berättar hon.
Krympt självkänsla
Alla de övriga toppade också en gång med råge 100 kilo.
Viktväktarklubbarnas spenat- och tomatsoppor varvades i många år med GI-metoder, points-räkning, hälsohem och kaloritabeller.
Men det enda som krympte hos systrarna Buska var självkänslan och självförtroendet. Vikten, däremot, höll sig på konstant hög nivå.
Första trevare
Det var Johanna, den yngsta av systrarna, som var det egentliga upphovet till den i dag smått osannolika viktminskning.
- Redan en tid efter första havandeskapet gjorde jag en inledande trevare för ett gastric bypass-ingrepp, att få magsäcken opererad.
Länge var gensvaret negativt. Men för tre år sedan blev det napp. En remiss utgick till Gällivare sjukhus.
I artikeln här intill beskrivs ingreppet -som gjorde att Johanna rasade i vikt och på köpet blev kvitt sin struma.
- Jag var, och är fortfarande, ordinerad att äta lite men ofta. Ungefär vad som ryms i en barnmatsburk, sex gånger per dag och med minst en halvtimme i anspråk per måltid, säger hon.
Nästa på tur för överviktsoperation blev storasyster Lotta.
Hon är den enda som fått delar av magsäcken utlyft. De övriga har kvar säcken i magen, avsnörd, dumpad och icke brukbar till 75 procent.
- Jag funderade länge, läste allt jag kom över innan jag lade mig på operationsbordet. Det är ju inte helt riskfritt, berättar Veronica, nummer tre för gastric-operation.
För hennes del botades en begynnande diabetes som bonus på viktraset.
Sedan gjorde även Linda slag i saken - för ett år och tre månader sedan.
- Jag var länge villrådig men med Johanna som förebild och med allas stöd gick det lättare ta beslut, säger hon.
Energikick
Systrarna beskriver i dag energikickar som aldrig tidigare existerat. De talar samstämmigt om växande vardaglig vitalitet, nya mål och meningar med livet.
- Jag är väldigt engagerad i mina hästar och när jag förgäves försöker lyfta 30-kilossäckarna med kraftfoder väcks en funderare. Hur har mina egna ben orkat bära på ytterligare 63 kilo av mig själv. Det är ofattbart, säger Veronica.
- Jag har vid flera tillfällen mött folk som inte känner igen mig. Till och med grannar har frågat ’om jag är nyinflyttad’, säger Linda med ett skratt.
Snuvad på snuset
För en tid sedan skulle Johanna köpa snus och uppmanades i kassan att visa leg.
"Nää, det där är inte du", tyckte expediten av kortet att döma och vägrade sälja snuset.
Nu har alla systrarna Buska tvingats skaffa sig pass och legitimationer med uppdaterade bilder.
Garderobsrallyt
Ett av de riktigt stora lyften gäller garderobsresan.
- En dyr förändring men det absolut roligaste rallyt, konstaterar Linda.
Den som dragit tyngsta lasset, enligt henne själv, är Johanna.
- Eftersom jag var först att opereras blev jag också först med att byta garderob. Sedan har kläderna och storlekarna vandrat mellan de övriga, säger hon.
- Och i slutändan hamnar allting hos mig, fnissar Lotta.
Ett år att landa
Med facit i hand har systrarna Buska från Piteå bara gott att säga om operationen och tappet av 236 kilogram.
- Men det tar tid att få in allting i huvudet, att förstå vad, när och hur mycket man kan äta, säger Linda.
- Det tar ungefär ett år att landa fysiskt och psykiskt, menar Lotta.
Många motsvarande nyopererade brukar första året gå upp tio procent från sin lägsta-vikt. Men det är inget som bekymrar systrarna nämnvärt.
- Från början är man helt vågtokig. Nästan panisk för att hela tiden, varje dag, kontrollera vikten. Efter en tid är det möjligt att släppa hetsen, konstatera att allt funkar och bara fokusera på att må bra, säger Veronica.