- Jag hade aldrig kunnat komma tillbaka utan mitt personliga ombud, säger Susanne Hansson, 29.
Susanne Hansson är ett konkret bevis på att det går att komma tillbaka till livet, från allvarlig psykisk ohälsa.
- Men utan Staffans hjälp har det aldrig gått. Han har varit min livboj. Han har gett mig nycklarna till att öppna alla dörrar, säger hon.
Helvetet
Susannes berättelse är stark och skrämmande. Den beskriver en livsresa kantad av ständiga svek från vuxenvärlden.
- Med facit i hand var det så ända från barndomen, säger hon.
Helvetet, som hon beskriver det, bröt ut en dag i skolmatsalen.
- Jag var 14 år då. Det var ärtsoppa till lunch och jag ville inte äta. Då skriker en lärare inför alla att jag har anorexi, minns Susanne.
- Jag ville bara sjunka genom golvet. Jag hade inte anorexi, jag har alltid varit smal. Det handlade bara om att jag inte ville äta ärtsoppan.
Det blev också bilden som spreds om henne. Värst upplever hon att detta var något som hennes familj slutligen köpte.
Förödande, som Susanne själv beskriver det. Hon blev mobbningsobjekt, på fritiden, i skolan, av klasskompisar och av lärare.
Började skära
Hennes anhöriga började vakta på henne varje gång hon gick på toaletten.
- Det ena gav det andra. Jag började skolka, dricka alkohol, testade allt möjligt. Mitt liv försvann ganska fort, till slut trodde jag själv att jag var anorektiker, berättar Susanne.
Det var också i den här vevan som hon började skada sig själv. Bland annat genom att skära sig på armar och ben.
- Blodet var mina tårar, säger hon.
När Susanne var 15 träffade hon en kille. En relation hon i dag bittert ångrar.
- Det blev ett liv med både fysisk och psykisk misshandel, säger hon.
Första gången
1995 hamnade hon på barnpsyk. Anledningen var att hon bedömdes så pass illa däran samt att det förelåg en klar självmordsrisk.
Hon berättar att det var där som hennes mamma för första gången såg Susannes sönderskurna armar.
- Jag minns hur hon bara ramlade ihop på golvet och grät.
När Susanne var 18 hade inte mycket förändrats i hennes liv mer än att hon via socialomsorgen fick en egen lägenhet och en kontaktperson.
Något år senare kom hon också i kontakt med Staffan Lundström i form av personligt ombud.
Det blev startskottet till Susanne Hanssons nya liv.
- Staffan har varit min livboj. Så är det bara, säger hon.
Drömmen
Förutom att ha hjälpt henne ordna upp ekonomin har han även bistått henne vid kontakter med myndigheter och vuxenpsykiatrin.
Susannes stora dröm har alltid varit att kunna ta körkort.
2005 fixade hon den saken, trots negativa synpunkter från psykiatrin. Men Susanne stod på sig.
- Det var ju något jag verkligen ville. I samma veva som jag fick körkortet i min hand slutade jag också med all antidepressiv medicinering, berättar hon.
Läst upp betyg
Efter detta har hon nyttjat de "nycklar" som hon anser sig ha fått av Staffan Lundström för att kunna öppna dörrar.
Praktikplatser har lett till jobb. Susanne har i dag taxikörkort, men har efter några år tvingats sluta som taxichaufför på grund av en tidigare svår ryggskada.
- Jag har läst upp alla mina underkända grundskolebetyg till MVG och VG och är i juli klar med min utbildning till
undersköterska, säger hon.
Förlåtit
Susanne Hansson beskriver sig själv i dag som en glad människa.
- Jag vaknar varje dag och känner hur mycket jag vill leva.
Människor från det förflutna, som hon upplevde svek henne, har hon förlåtit.
- Kanske inte så mycket för deras skull, men för min egen, säger Susanne.
Hon har även förverkligat fler drömmar.
- Jo, för något år sen köpte jag en Harley Davidson motorcykel.
På den fortsätter Susanne Hansson sin resa genom livet.