- Jag blir så upprörd över hur rättsväsendet i Sverige fungerar i dag, man skyddar förövarna, men offren får klara sig själva. Jag har på alla sätt och vis fått skaffa hjälp på egen hand, säger Sofie som är trött på att ständigt behöva kämpa i motvind.
Efter PT:s artikel om att misshandlade kvinnor ska få bättre stöd hör hon av sig och vill berätta sin historia.
Psykisk misshandel
Hon berättar att hon under flera år levde med en man som utsatte henne för främst psykiskt - men även fysisk misshandel.
Mellan perioder "av rent helvete" fanns också fina perioder när allt var bra och han visade de egenskaper hon först lärde känna och som hon älskade.
- Det är ju därför man stannar kvar, men egentligen är det ju en form av mental tortyr att hela tiden pendla fram och tillbaka på det här sättet, säger Sofie som upplevde det psykiska våldet som värst.
Hjälp av kvinnojouren
När hon får se en annons för kvinnojouren i PT - känner hon att den riktar sig till henne och ringer upp.
- Jag fick komma dit på en gång, där har jag fått jättebra hjälp, säger Sofie som under en längre period fått bo i jourens lägenhet och kunnat prata med personalen om vad hon upplevt.
Men trots att hon lyckats lämna mannen fortsätter ändå problemen. Sofie äger fortfarande halva parets hus, har sin adress där och alla sina tillhörigheter. Men när sambon får veta att hon bor på kvinnojouren kontrar han med att byta lås på alla dörrar på huset.
Kan ingenting göra
Händelsen är polisanmäld som "egenmäktigt förfarande" (se artikeln intill)
- Handläggningstiden är tre månader. Jag trodde faktiskt att polisen skulle kunna hjälpa mig, att tvinga honom att ge mig en nyckel till exempel, men dom kan inte göra någonting, säger Sofie som vill göra andra kvinnor uppmärksamma på hur samhället fungerar och hur det faktiskt kan bli.
Måste följa med
Hon får tillgång till huset, men bara på hans villkor när han är hemma.
Efter en tid får hon hjälp av kvinnojourens/socialtjänstens personal som får följa med. Då kan några kartonger fyllas med grejer.
- Jag som offer ska alltså måsta krypa och be för att kunna komma in och hämta mina egna möbler och andra saker i mitt eget hem där det bor en man som jag är rädd för. Det är helt sanslöst! säger Sofie som tycker att det krävs en lagändring.
Ord mot ord
Hon har inte polisanmält mannen för misshandel och berättar att hon fått höra av polisen att det blir svårt att få en fällande dom eftersom ord står mot ord.
Kvinnojouren har uppmanat henne att anmäla.
- Men det känns som en enorm process att gå igenom. I slutändan kanske han ändå inte blir dömd och då har man rivit upp alla sår igen. Då måste jag i så fall vara stark och orka med det, säger Sofie.
Visste vad som pågick
Hennes mamma, arbetskamrater, vänner och familj har hela tiden funnits där. Kvinnojouren likaså.
- Men det värsta är kvinnorna som håller dessa män om ryggen, som säger "anmäl inte", "tänkt på barnen" eller "tänk om han förlorar jobbet". Vi kvinnor måste hålla ihop och bli bättre på att stötta varandra. Vara kvinnor som hjälper andra kvinnor.
Sofie lyckades till sist få ut det mesta av sina saker från huset, dock inte allt. Detta med hjälp av bland annat kvinnojouren.
I dag har hon börjat ett nytt liv.
Fotnot: Sofie heter egentligen någonting annat.