Sjuårige Oscar tar sin diabetes med ro

Med fast hand sätter han nålen mot fingertoppen och trycker till. En liten bloddroppe pressas fram som sugs upp av en liten sticka. Stickan sätts in i en svart dosa och voila! - den aktuella blodsockerhalten visas i siffror på en display. För tillfället är blodsockerhalten lite låg: 2,7. (Värdet ska ligga mellan 4 och 8)
Oscar och Jimmy delar på ett äpple, något som passar bra när blodsockret behöver höjas.
Hade gått ner i vikt
För en månad sedan fick Oscar diagnosen diabetes 1. Familjen hade varit ute på restaurang där Oscar svept två stora glas läsk. Efter det fick han ont i magen. Familjen åkte hem i tron att han fått magsjuka. Även helgen därpå var Oscar hängig, trött och apatisk. Han kunde svepa fyra-fem vattenglas på raken och sprang sedan iväg på toaletten. När vänner kom förbi och påpekade hur smal han blivit ställdes han på vågen som visade 20 kilo, tre kilo mindre än senast. Då började föräldrarna på riktigt ana oråd och tog kontakt med akuten som hänvisade till vårdcentralen på måndag. Sagt och gjort. På vårdcentralen blev det fart.
- De sa till oss att sätta oss i bilen och köra direkt till Sunderbyn. De sa att Oscar troligen drabbats av diabetes och att det var bråttom, säger Jimmy.
I Sunderbyn blev det provtagning på längden och tvären och till slut kom beskedet. Oscar hade fått diabetes typ 1. Efter en stund blev Jimmy och Oscar visade till ett rum av en sköterska som sa att det här var Oscars rum och där skulle han få bo en tid.
- Jag minns att jag slog ut med armarna och sa stopp. Vadå bo! Jag hade massor med projekt på gång och tider att passa. Jag var halvvägs på väg hem när jag insåg att vi skulle bli kvar på sjukhuset i minst två veckor.
Under tiden på sjukhuset fick familjen börja lära sig att leva med diabetes och allt vad det innebär. Det var en intensiv tid fylld av information. Hur beräknar man insulindoserna? Vad händer om Oscar blir för hög eller för låg i socker? Vad kan han äta och när ska han göra det? Frågorna var många.
Viktigt med regelbundenhet
Nu har lugnet lagt sig och familjen är hemma igen. Vardagen är tillbaka och livet har så smått börjat återgå till det normala. Men riktigt som förr är det förstås inte. Oscar ska ha sina sex insulinsprutor om dagen. Han måste äta på regelbundna tider och vara sparsam med det onyttiga. Blodsockerhalten ska mätas titt som tätt och det gäller att ha tungan rätt i mun när insulindoserna ska beräknas.
- Mycket handlar om att äta vanlig mat på regelbundna tider, att motionera. Ja, att leva sunt helt enkelt. Sådant som alla borde göra egentligen. Skillnaden är att förr kunde vi slira lite på tider och annat. Det kan vi inte längre. Visst funkar det. Det måste det ju göra, men det blir på bekostnad av spontaniteten.
Oron finns alltid
Oscar är nog den som tagit det hela bäst. Han kontrollerar sitt blodsocker och tar sina sprutor själv. Han känner även när han ligger lågt i socker och vet vad han ska göra då.
-Som förälder har man hela tiden en oro. Vi törs ännu inte lita på att han ska hålla ett bra värde en hel natt utan kliver upp vid tre-tiden och kollar sockret. Det kan vi förstås inte fortsätta med. Men vi är inte tillräckligt trygga med det här än och vi lär oss fortfarande.
Oscar har funnit sig tillrätta med sin diabetes och proven och sprutorna är inte längre någon stor sak. Han kan göra allt som han gjorde tidigare, men det kräver lite mer planering. Att diabetesen försvårat tillvaron för familjen står klart, men tiden på sjukhuset förde även med sig något helt annat.
- Jag lärde mig läsa, säger han och ler stort.