Det är bra tåga i länets handbollstjejer av årgång 1996.
Vid Sverigecupen i Katrineholm i helgen blev Norrbottens länslag delad femma - och framgångarna stärkte definitivt humöret inför tågresan hem för de tretton spelarna; varav nio som till vardags tillhör Lillpite IF.
Låg och sov
Söndag eftermiddag klockan 17.50 vinkade stinsen av tåget från Stockholms Central.
- Enligt tidtabellen skulle vi komma till Älvsbyn måndag morgon 06.27, berättade Maria Grahn, en av lagets två ledare.
- Vi hade beställt väckning av konduktören till en halvtimme före ankomst, för att vara redo att möta de skjutsande föräldrarna, förklarade hon.
En kvart försenat anlände tåget till Älvsbyn. Ekipaget stannade, stod stilla en stund - men inga spelare eller ledare kom ut.
De låg och sov. Konduktören hade glömt att väcka dem.
Paffa föräldrar
- Visst blev vi paffa när tåget plötsligt började rulla och försvann i ett moln av snö utan att några spelare kommit ut, säger Håkan Nilsson, en av fyra föräldrar som väntade vid stationen med varma bilar.
"Nästa Boden", aviserade konduktören strax därpå inne i tåget när han kikade in i flicklagets olika sovkupéer.
"Boden!? Va, vi ska ju av i Älvsbyn!"
Dålig telefontäckning
Parallellt med beskedet sökte förvånade föräldrar telefonkontakt med sina telningar på tåget.
Men mobiltelefontäckning i området var allt annat än bra.
- En lång stund senare fick en av oss kontakt på en sprakande linje, och besked om att flickorna skulle släppas av i vad vi uppfattade som Rönnberg.
"Rönnberg. Var ligger det?". I ett av de fyra föräldrafordonen fanns en gps.
- Vi hittade inget Rönnberg. Vi ringde på nytt, och efter åtskilliga försök stod klart att gruppen skulle släppas av vid en järnvägsövergång i Brännberg.
Kallt och kargt
Brännberg, en tidig måndagsmorgon i januari, mörkt, kargt, kallt och kanske ingen drömplats för en grupp yrvakna handbollsflickor.
- Vi stod intill en järnvägsövergång vid vägkanten med en gatlampa som enda ljuspunkt, berättade Tea Lundmark.
- Det var mitt ute i ingenstans, konstaterade Maja Nilsson.
- Det var väl knappast så här vi hade tänkt avsluta resan, menade Johanna Wiklund.
Ändå handlade det om både resvana och luttrade handbollsflickor.
- I december åkte vi tåg med klubblaget ner till Stockholm. Då blev vi fem timmar försenade på nerresan på grund av omkullblåsta träd. På hemresan var förseningen bara en timme.
Slog åkerbrasor
Scenariot utanför Brännberg i går morse var minst lika fyllt av olust.
Så småningom fick dock den gps-styrda föräldrakvartetten kontakt med alla "strandsatta" strax norr om Snårkölen i Brännberg, 2,5 mil från tågstationen i Älvsbyn.
Nio spelare med Piteå-anknytning samt två ledare stod där i mörkret vid vägkanten och slog åkerbrasor.
Övriga fyra spelare hade då redan anlänt till Centralstationen i Boden.
- Vi kom hem till slut och blev försenade till skolan på grund av tågproblemet. Men vi får trösta oss med att spelet nästan gick som på räls i Sverigecupen och försöka fokusera på dessa framgångar, summerade Maja Nilsson.