- Det finns cancergrupper i både Luleå och Skellefteå, men inte här i Piteå, vi ligger liksom mittemellan, säger Lisette som gärna vill komma i kontakt med andra som drabbats av cancer.
I en grupp kan man stötta varandra och dels dela med sig av erfarenheter, dels kunna lära sig praktiska saker som hur man virar en sjal runt huvudet när håret fallit av.
- Man känner sig så ensam i sin cancer, säger Lisette som under hela tiden haft sin syster, som även jobbar som bröstsjuksköterska, som stöd, men ändå saknat någon att prata med som är i samma situation.
Att ringa kuratorn som förmedlas via sjukvården var aldrig något alternativ.
- Det är bra att möjligheten finns, men det passade inte mig - jag vill ju kunna sitta så här som vi gör och snacka istället, säger Lisette som också vill kunna hjälpa andra.
Det var i april 2011 som Lisette, under en utlandsresa, plötsligt kunde känna och röra på en liten knöl i vänstra bröstet. Hemma i Piteå blev det mammografi. Då fanns också en läkare på plats, en biopsi togs och skickades på analys.
Beskedet var bröstcancer och eftersom även lymfkörtlarna i armhålan var angripna opererades hela bröstet bort - sedan följde cellgiftbehandling och på det strålning fem veckor på Norrlands universitetssjukhus.
Mer självständiga
Lisette är separerad från barnens pappa och de veckor hon vistades i Umeå fick barnen vara mera självständiga, laga mat, hjälpa till med städning och sköta läxor.
Lisette menar att hon till en början inte funderade så mycket över cancern.
- Först kände jag mera att "Ta bort det då", men sedan kom tankar som "Vad händer med barnen om jag inte finns längre?"
Hennes tavlor från sjukhustiden kommer att hänga i restaurangen på Sunderby sjukhus från februari fram till sista mars.
- Man kan säga att jag firar jubileum, det är exakt ett år sedan behandlingen med cellgifter och strålning avslutades, säger Lisette.
Det var under den tuffa cellgiftsbehandlingen som hon plockade upp sitt målande igen. Ofta halvlåg hon ner på soffan och skapade - många av tavlorna (främst från början av sjukdomstiden) är dystra, med stympade och skalliga människor.
- Det har nog varit mitt sätt att uttrycka mina känslor, att måla av mig, säger Lisette och berättar att hon även målade nere i Umeå, när tiden fanns - i akvarell, akryl och med blandteknik.
Ingenting är helt
- Det är mycket halva delar, ingenting är helt eller blev helt slutfört, säger Lisette som menar att det nog också var så hon kände sig under sin behandling - inte hel.
De sista tavlorna andas hopp och frihet - i somras gifte sig Lisette med sin sambo Thomas hemma på gården på Djupviken. Med fanns barnen, tvillingarna Gloria och Alva, lillebror Birk, elva år, och bonussonen Linus, elva år.
Nytt perspektiv
I dag känner sig Lisette stärkt av vad hon och familjen gått igenom.
- Man har fått ett helt nytt perspektiv på livet, säger hon och menar att målandet- det kommer att fortsätta.
En kyrkstuga, som ska kunna användas som ateljé, är inköpt. Efter utställningen i Sunderbyn väntar också en samutställning med Inspira Creata (där tre andra konstnärer ingår) på Öjebyns bibliotek i september.
Fotnot: Vill du komma i kontakt med Lisette Andersson mejla: lisette@lis1.se