Kulturmöten i skolan ger deltagarna nya synsätt
Innan Nabi Amini från Afghanistan kom till Sverige hade han aldrig sett en dator, kanske ej heller någon mobiltelefon. Skor saknade han oftast. Cykel fanns, men de var tio ungdomar som skulle dela på den.
"Man har ju mest hört negativa saker om utlänningar", säger Jonas Hjelte, åk 2, Elprogrammet.
Foto: Maria Johansson
Kristina Nilsen och Björn Rönnkvist, lärare i samhällskunskap på Strömbackaskolan respektive lärare inom vuxenutbildningen, anordnar i vår ett antal kulturmöten, där invandrarungdomar som går sfi (svenska för invandrare) får sitta ned med svenska gymnasieungdomar, fika och snacka loss med varandra.
PT var med när en klass från elprogrammets årskurs 2 träffade unga invandrare och flyktingar från Turkiet, USA, Afghanistan och Irak. De senare har vistats i Sverige mellan fem månader och ett och ett halvt år och ett par av dem bor på boendet för ensamkommande barn i Öjebyn. Tre tjejer från en omvårdnadsklass, som träffade samma sfi-ungdomar vid ett tidigare kulturmöte, deltog också i träffen som hölls i Lilla herrgården.
Eleverna från elprogrammet, samtliga killar, var nog så blyga i början. Så småningom kunde Nabi Amini inte låta bli att fråga:
- Vad vet ni om Afghanistan, är ni inte nyfikna på varför jag kommit hit?
Han frågar på bruten men fullt begriplig svenska.
Och berättar så kort om sin uppväxt i ett fattigt, krigshärjat land. Han blev tidigt föräldralös, hade inga syskon och växte upp hos först sin farmor och senare sin mormor. Det blev till att börja arbeta tidigt, skolan blev det inte mycket bevänt med.
Inte taliban
När svenskarna hör att han kommer från Afghanistan brukar de fråga om han är taliban, för talibaner har de hört om på tv.
Att Nabi Amini inte såg någon framtid i hemlandet är uppenbart, men hur det gick till att han hamnade i Sverige, ett land han aldrig hade hört talas om, gick han inte in på vid träffen med de svenska gymnasieeleverna. Det var heller ingen som frågade.
Det var alltså en ganska eländig uppväxt, men en sak var betydligt bättre i Afghanistan: där hade han kompisar att umgås med, att exempelvis spela fotboll med. Här i Sverige är han mycket ensam, sitter mest på sitt rum och läser dagarna i ända. Han skulle jättegärna vilja lära känna svenskar, Pitebor, men det är svårt att få kontakt. Folk är antingen inte intresserade, eller verkar rädda.
Allt ska planeras
- Man har ju mest hört negativa saker om utlänningar, säger en av de svenska eleverna, Jonas Hjelte.
Även Davut Aslan från Turkiet tycker att svenskarna är stelbenta på ett sätt som gör det svårt att umgås.
- Allt ska planeras veckor i förväg, man kan inte bara gå och hälsa på någon helt spontant.
Annars lovprisade Davut Aslan det svenska samhällssystemet och då inte minst skola och utbildning som är tillgänglig för alla. Så är det inte i Turkiet:
- Där måste du vara smart och ha tur för att få studera.
Så jobbar vi med nyheter