I Tallbackaskolans kök finns bilder på alla elever som gått på skolan uppsatta på en lång tusenfoting. Jens visar bilden på honom - en rundkindad pojke som kom till skolan när han skulle börja årskurs fyra.
Tiden på Björklundaskolan i Öjebyn hade varit kaotisk.
- Det funkade inte i den vanliga skolan. Jag kunde inte koncentra mig i en stor klass och i trean var jag nog i stort sett aldrig där.
Första tiden på Tallbackaskolan fortsatte rymningsförsöken. Jens kunde försvinna ut ur ett rum helt ljudlöst. Ofta hade han börjat gå hem.
Första halvåret stängde Karin Efverström, en av skolans pedagoger, och Jens in sig i ett rum och spelade couronne.
- Vi räknade en halv sida i matteboken och spelade couronne, sedan räknade vi en halv sida till och spelade couronne igen. Det gick bra, men jäklar om jag bad honom att räkna något tal extra.
Jens behövde få tid och hjälp med att landa och hitta sig själv.
- Vi hade kunnat jobba mer med svenska, matte och engelska också, men dit kom vi liksom aldrig, säger Karin som minns Jens ständiga strävan efter ordning och reda.
"Trollkarl"
Han började sitta i klassrummet, det var inte problemfritt, men fungerade. Karin beskriver Jens som en kille som liksom "mognat i förtid". Han var en "trollkarl", skicklig på att jonglera och en skicklig människokännare. När han var i tioårsåldern var kompisarna 15-18 år.
- Jag var alltid med äldre, jag kunde liksom prata med dem bättre, minns Jens.
Under hösten i femman blev dock situationen hemma ohållbar. Jens mamma orkade inte längre och han fick vara två veckor på ett hem i Skellefteå.
Sedan följde ytterligare en månad på Tallbackaskolan innan han placerades i ett familjehem i Luleå - han började på en resursskola i Luleå, men det fungerade inte, fick hemundervisning istället, men det fungerade inte heller.
Alkohol och droger började finnas med rätt tidigt och han fick börja på ett behandlingshem/skola i Östersund där han var klart yngst. I Östersund trivdes han jättebra, men placeringen var dyr och Piteå kommun tog hem honom för att istället vara med i satsningen "Våga Vilja".
- Men jag blev tvärsöver när vi inte skulle få ha något sommarlov. Jag fick veta att man kunde hoppa av när man ville så då gjorde jag det och började sedan åttan på Solanderskolan istället på hösten.
När det var dags att börja nian, fick Jens (som gått om ett år) veta att han kunde börja gymnasiet direkt istället. Då hoppade han över nian och började det individuella programmet på Strömbackaskolan - det fungerade i två veckor. Sedan blev det via vägledningscentrum en praktikplats under några månader istället - någonstans där kom vändningen.
Skrev in sig själv
Jens är "utredd" för bland annat ADHD, men ingenting är konstaterat.
Själv är han övertygad om att det var när hans pappa dog (när han var sex år gammal) som "allt sket sig". Då gick det inte att koncentrera sig längre.
- Ja, du hade mycket att fundera över i ett litet barns kropp, minns Karin.
Förra sommaren kände Jens själv att det inte var bra för honom att vara kvar i Piteå. Han ringde familjehemmet i Luleå och skrev in sig själv igen.
- Så klokt! Hur gör du i sommar? undrar Karin
- Jag ska vara kvar här i Piteå, det känns bra.
Jens är 18 år i dag, "vuxen" med mycket livserfarenhet. Han sprider ett lugn omkring sig, mekar och fixa med bilar och skotrar och hjälper andra med olika projekt. Kör skoter (nu under sommaren på vattnet) och folkrace och träffar flickvännen Hannah.
- Hon är i Turkiet nu, fatta att hon ska vara borta i flera veckor, jag skulle bli less efter en (skratt).
Svetsare målet
Han bor hos sin mamma igen och är sugen på att gå skola. Målet är att bli svetsare eller vindkraftstekniker.
Jens återvänder ofta till Tallbackaskolan. Han har bland annat följt med och åkt slalom och grillat på Vallsberget och känner igen sig i de killar som är där. Tiden där och i Östersund är de två ljuspunkterna från skoltiden.
- Vissa elever gör verkligen avtryck och Jens är en av dem, han har en sådan stark personlighet. Det handlar ju om att lyckas i livet. Jens är en överlevare som lyckats mot alla odds, säger Karin.