Lars Anderssons karriär inom räddningstjänsten i Piteå började på kyrkogården i Norrfjärden. Där fick han upp ögonen för att hans kall är att hjälpa människor i svåra situationer.
Fika vid graven
Han är, förutom ställföreträdande insatsledare, också krishanterare på sin arbetsplats. Det är han som, tillsammans med kollegan Hans-Erik Pekula, håller i de avlastande samtal som är obligatoriska efter en svår händelse som en allvarlig brand eller en bilolycka.
- Det var mest människor i sorg som jag mötte där på kyrkogården, men det var just det som gjorde att jag kände att jag skulle trivas med att jobba med sådana här frågor.
Jobb som brandman
Han berättar att han såg en kvinna som samma dag varje vecka hade med sig en fikakorg, lade ut en filt och satte sig vid sin makes grav och fikade och "samtalade" med sin man.
- Jag blev lite bekant med henne och fick en stark känsla av att hennes fikastunder vid graven var en viktig del av sorgebearbetningen för henne.
När Lars efter kyrkogårdsarbetet gick vidare och fick jobb som brandman i Piteå, började krishantering och de mjuka frågorna om känslor intressera mer och mer.
- Jag fick frågan av numera pensionerade Jan-Erik Widgren om jag kunde tänka mig att ta hand om avlastande samtal för medarbetarna, och det kände jag starkt för.
Håller i krisstödet
Det blev utbildning i krisstöd, avlastande samtal och psykisk första hjälp. Därefter blev han en av de som håller i det interna krisstödet för personal som varit utsatt för svåra händelser.
I detta arbete ingår att leda det obligatoriska gruppsamtalet direkt efteråt, gärna innan dess möta mannarna redan när de backar in brandbilen. Man måste också att bara finnas där och kunna läsa av människors mående.
- Man måste såklart ha ett stort mått av empati, men även kunna bjuda på sig själv. Visa att man inte alltid mår så bra och att det är okej att prata om vad som hänt. Humorn är också en viktig ingrediens i krisbearbetning.
Minns första olyckan
Han berättar att då han var ny, i början av 90-talet, var krishanteringen inte densamma som den är i dag. Den känslomässiga hanteringen har blivit en allt viktigare del av brandmannayrket.
Lars Andersson berättar att han minns sina första upplevelser av allvarliga händelser bättre än de som inträffat nyligen. De sitter liksom i. Han minns tydligt den första allvarliga olyckan som hände när han jobbat som deltidsbrandman i cirka tre månader.
- Det var en lastbil och en personbil som kolliderat på E4 norr om Rosvik, och det stod klart att det inget fanns att göra för personen i bilen. Det var jobbigt. Jag tänker på den olyckan varje gång jag passerar platsen, säger Lars.
Han menar att man inte är skyddad, utan lika avklädd som människa även om man ständigt är beredd på att uppleva svåra saker i yrket som brandman.
- Jag kramar om mina barn varje dag innan jag går till jobbet. Man påminns så ofta om att livet är skört.