Det har nu blivit aktuellt att söka plats för Hugo på Strandbackens resursskola, något hans mamma inte är negativ till. "Men det känns konstigt att man ska flytta ett barn som hade kunnat klara sig inom den vanliga skolan med rätt hjälp", säger hon. (Arkivbild)
Skolsituationen har under en lång tid varit ohållbar för Hugo som går på en skola i Piteå kommun.
– Det var tufft för honom redan i våras, då ville han inte gå till skolan alls. Han sa att han skulle sluta äta, sluta dricka och sluta att ta sina mediciner, för då skulle han ju dö, säger hans mamma.
Hon beskriver en kille som tycker om att spela spel och göra fysiska saker som att bygga, hoppa studsmatta, köra fyrhjuling och träna familjens hundar.
– Han älskar att klättra och har klättrat i klätterställningar sedan han var två år gammal, men nu är det som att han inte har orken längre att göra så mycket.
Hon berättar att sonens diagnoser gör att han har det svårt med allt som händer runt omkring honom på skolan och han har inte förmågan att zooma ut.
– När det blir för mycket på skolgården tar han åt sig oavsett om det är riktat mot honom eller mot någon annan. Men sedan har han även utsatts för ren mobbning, det gör förstås att han tar åt sig ännu mer, det blir överväldigande.
På lektionerna har sonen svårt att sitta still och koncentrera sig – framför allt är det kämpigt med läsningen. Till det tillkommer läxor som han inte mäktar med att göra när adhd-medicinen gått ur kroppen på kvällen.
Hennes önskemål är att skolan skulle ge honom en elevassistent som kunde vara med på skolan, guida honom rätt och skapa trygghet.
– Jag ser det som en akutsituation och då krävs akuta lösningar. Men skolan säger att: "Vi jobbar inte så, om din son behöver en person som är med honom hela dagarna, då kan han inte gå kvar här".
Hon upplever att skolan bara kan skruva på de "små skruvarna" och göra åtgärder som är gratis – en lösning är att sitta inne själv på rasterna.
– Skolan säger att: "Vi har gjort massor av anpassningar, han får sitta längst fram och vi har flyttat pennvässaren längst bak i klassrummet. Ja, det är väl jättebra, men det är ändå bara en droppe i havet om ett barn känner sådan ångest som han gör.
Hon berättar att det nu blivit en kamp att få iväg sonen till skolan på morgonen.
– Nu under hösten paniklåste han in sig i en halvtimme på toaletten på morgonen och bara grät innan jag lyckades få ut honom. Då kände jag att: "Jag kan inte tvinga honom att gå dit om han mår så himla dåligt".
Hon berättar att skolans rektorn nu tagit upp "skolplikten" och att det är föräldrarnas ansvar att se till att deras barn kommer till skolan.
– Jag försöker peppa honom att vara på skolan så att han inte missar hur mycket som helst. Men samtidigt känner jag att med det som skolan har gjort för honom hittills så har jag svårt att motivera honom.
Mamma Jenny är orolig för att sonen blir en hemmasittare på heltid i framtiden. (Arkivbild)
Hon berättar att det ofta är någon som gömmer sonens skor eller säger dumma saker till honom på skolan.
– Han blir så nedslagen och känner att han inte fixar det. Han säger att han vill bränna ner skolan, att han aldrig mer vill gå i någon skola.
Hur ser du på skolans inställning?
– Det känns inte som att de är så intresserade av att hjälpa till och de har inte någon förståelse alls för vad diagnoserna innebär. De tycker att: "Han måste skaffa sig verktyg själv och lära sig att stänga av" något som kan ta flera år, men säg det till en tioåring med adhd.
Tycker du att du gör vad du kan som mamma?
– Ja, jag vill kunna göra mer för honom. Men jag vet inte vad.
Hon upplever att under helgerna behöver sonen framför allt vila upp sig, men tiden räcker inte till. Under söndagskvällarna kommer paniken igen när det är dags för skolan på måndag.
Vad tänker du om Riksförbundet Attentions undersökning att en fjärdedel av eleverna med npf-diagnoser är hemma från skolan helt eller större delen av tiden?
– Jag är inte det minsta förvånad, det känns som att skolan jobbar åt det hållet. Att man tänker att: Är barnen besvärliga så blir vi gärna av med dem, för vi har inte tid.
Hur ser du på framtiden för Hugo?
– Nu har skolan börjat prata om resursskolan och jag känner mig inte negativ till den. Jag hoppas att det är där han hör hemma, men det är ett år bort innan han skulle kunna börja där.
Samtidigt är hon övertygad om att Hugo egentligen hade kunnat gå kvar i sin hemskola om situationen var annorlunda.
– Det känns konstigt att man ska flytta ett barn som hade kunnat klara sig inom den vanliga skolan med rätt hjälp. Att det finns andra elever med större problem som bättre hade behövt den platsen.