Som polis har man ögonen på sig. Det är ett av de mest utsatta yrkena och omvärlden tenderar att bli allt tuffare.
Petra Hinterthaner, som jobbar som yttre befäl i Piteå älvdal, har över 20 år i yrket. Men polisyrket i sig var inte särskilt intressant då hon skulle välja bana i livet. Det var istället hästintresset som gjorde att hon ansökte till polisskolan.
- Jag ville bli ridande polis, men under skolans gång kom jag till insikt att det var patrullerande polis jag ville bli, medan hästintresset svalnade.
Lärt sig stänga av
De första 15 åren jobbade hon som polis i Stockholm och hon medger att hon har sett och hört det mesta, men att man lär sig att "stänga av" när man måste göra det.
- På det första svåra jobbet var vi utkallade till en lägenhet där en person befarades vara död. Befälet gick i täten under vårt letande efter personen som vi sedan hittade avliden under en säng. Befälet gav mig den tid jag behövde och tog hand om mig på ett så bra sätt att jag inte kände någon stress efteråt.
Efter åren i Stockholm blev det några års jobb i Älvsbyn - en jättekontrast, enligt Petra.
- Min man hade förklarat att Älvsbyn var en typ av förort till Piteå. Aha, förort, det hade jag ju erfarenhet av, skrattar Petra. Men Älvsbyn var inte riktigt som Stockholms förorter ...
Trots skillnaderna i både mentalitet och tempo, så trivdes hon bra i Älvsbyn.
- De manliga kollegorna i Pite älvdal är ödmjukare. Ibland måste man backa. Sitter en person med ett hagelgevär i en villa och man är två poliser, så måste man vänta in förstärkning. Det skulle man aldrig göra i Stockholm, där kollegorna är fem minuter bort. Här uppe kan det ta två timmar innan hjälpen anländer.
Nytt arbetssätt
Efter Älvsbyn blev det Piteå och så småningom yttre befälstjänsten. Just nu gläds hon över det nya arbetssätt, kallat grupphandledning, som införts vid årsskiftet i Pite älvdals polisdistrikt.
- Var sjätte vecka träffas grupper om åtta poliser under ledning av en psykolog och tar del av varandras erfarenheter. Även om man inte själv varit med om en viss händelse, så har man något att falla tillbaka på om man hamnar på ett liknande jobb. Det gör att vi blir stärkta som individer i vårt agerande. Arbetssättet ska utvärderas efter fem-sex träffar, men jag tror detta är jättebra.
När det gäller krisbearbetning har polisen liknande system som räddningstjänsten, där Petra fångar upp personalen efter händelsen.
Handlar det om en allvarlig händelse samlas både polis, räddningstjänst och ambulanspersonal. Märker man sedan att någon fortsatt mår dåligt, erbjuds personen samtal hos terapeut.