Bröstcancer var någonting som inte fanns i Marlene Fjellströms värld. Hon kände sig fullt frisk, jobbade på bank - som instruktör på Korpen och hade för ett halvår sedan träffat kärleken Janne.
Men plötsligt känner han en knöl, liten som en ärta på sidan av hennes ena bröst i början av december 2007 - hon är 32 år.
- Jag ringde till vårdcentralen och fick komma direkt, minns Marlene och dukar fram kaffe och nybakad sockerkaka i det ljusa, rymliga köket i takvåningen där familjen bor.
Skickades vidare
Hon minns dock att hon kände sig både "fånig" och "nojig" innan och läkaren hade till att börja med svårt att känna någonting ovanligt, men till sist upptäckte också hon den lilla knölen och hon skickades vidare till mammografin på Sunderby Sjukhus.
Hon kallas till undersökning, men skjuter på den något för att kunna åka med sina sambo utomlands över jul och nyår. Där kan hon känna hur tumören växer.
På mammografin i början av januari 2008 har hon sin mamma med som stöd.
- Det fotades, klämdes och kändes. Jag fick göra en biopsi och en röntgenundersökning. Mamma som satt utanför och väntade tyckte att jag var borta väl länge, men när jag väl kom ut igen så var det "inte mer med det".
Fick en chock
Tre veckor senare kommer ett brev på "sjukhusspråk" där hon kallas till ett möte - Marlene förstår fortfarande inte att det handlar om "cancer" utan får en total chock när en kirurg kommer in och meddelar att hon har bröstcancer och måste operaras omedelbart.
- Då kändes det som att jag "dog", efteråt minns jag ingenting alls, jag kommer inte ihåg hur jag kom hem. Jag hade aldrig kunnat köra bilen utan det var tur att jag hade mamma med mig.
Väl hemma igen söker hon information via internet och möts inte av någonting som känns positivt. Att hon fått bröstcancer är fortfarande svårt att ta in, hon får "sjuka tankar", ringer till sjukhuset och menar att operationen kan ställas in eftersom hon egentligen är frisk.
Först när läkaren säger att: "Nu är det på riktigt, du kan dö om du inte opereras", förstår hon allvaret.
Läst på
Operationen sker den 5 februari 2008 på Sunderby sjukhus, läkarna plockar ut en knöl som är 3,5 centimeter stor och konstaterar att cancern inte spridit sig vidare i kroppen.
På mötet med läkaren efteråt har Marlene både sin sambo, pappa och mamma med sig.
- Det såg nog ganska roligt ut, men jag tänkte att då får de också höra vad som sägs och så hade jag även läst på innan.
Cancerformen är "trippelnegativ", något som är vanligare bland yngre kvinnor. Prognosen är sämre än för andra bröstcancerformer och behandlingsalternativen är få.
Efter operationen får hon sex behandlingar med cellgifter var tredje vecka.
Rejält med cellgifter
Eftersom hon är ung och i övrigt fullt frisk kan läkarna dundra på rejält med cellgifter.
- Efter två veckor tappade jag håret och blev liksom "sjuk" för alla andra. När jag såg mig själv i spegeln så tänkte jag att "jag är verkligen sjuk". Samtidigt så skämdes jag i början för att jag fått cancer, jag vet inte varför ...
Den första typen av cellgifter gör att hon kräks och mår illa, den andra gör att hon får fruktansvärt ont i hela kroppen.
- Samtidigt så var jag väldigt fokuserad, kände att "nu är det bara att göra det bästa av situationen". Det gällde hela tiden att ta sig till nästa delmål. Men för varje dos så blev det värre och värre och jag blev svagare och svagare ...
Svårt känna gemenskap
Efter cellgiftsbehandlingen följer 25 stålningar på Umeå universitetssjukhus, Marlene bor på patienthotellet Björken, strålningen (med promenaden fram och tillbaka till sjukhuset) tar max 30 minuter och hon har svårt att känna gemenskapen med de äldre kvinnorna på plats.
- De flesta som får bröstcancer är ju 60 plus, bara fyra procent av dem som drabbas är under 40. Att jag är med i det här reportaget är mycket för att kunna hjälpa någon annan ung kvinna som drabbas. Att det finns ett liv efter cancern, att man kan få barn. Någonting sådant hade jag velat läsa när jag blev sjuk.
När tre och ett halvt år gått efter sjukdomsbeskedet finns en "bättre prognos". Helt friskförklarad blir man efter sju år, för Marlenes del är det år 2015.
Trots att läkarna trodde att det var omöjligt för henne att bli gravid med tanke på vad hennes kropp utsatts för under behandlingen, kom ändå lilla Hannah som ett mirakel för elva månader sedan.
En ren bonus
- Jag trodde aldrig att jag skulle kunna få några barn så hon är en ren bonus, kan man bli gravid efter en cancerbehandling så förbättrar man också sin prognos ännu mer, säger Marlene.
Samtidigt finns rädslan där för att inte kunna vara med när dottern växer upp. Hon har också bett om en utredning för att ta reda på om det finns ärftliga faktorer som gör att hennes dotter också skulle kunna drabbas. Vad hon vet i dagsläget finns inte bröstcancer i släkten.
Hon är nu föräldraledig, men har även hunnit med att jobba och ska tillbaka till jobbet igen. Marlene delar i dag upp sitt liv i "före" och "efter" bröstcancern.
- Jag eldar inte upp mig för småsaker längre. Sedan har jag alltid haft starka band till mina föräldrar och min bror, i dag känns det ännu viktigare att få vara med familjen och de närmaste vännerna.