När vi pratar första gången bor hon sedan nästan ett år tillbaka i en liten lägenhet i Piteå som hon hyr via Socialtjänsten Stöd och Omsorg.
Boendeformen kallas för "Farstun" - ett akutboende i form av en liten möblerad lägenhet som man kan hyra dygnsvis. En boendeform som är till för dem som inte får hyra i eget namn.
- Den känns som en skokartong och saknar både frysfack och ugn, men jag har ändå kunnat inreda och pyssla litegrann, säger Emma som både gillar att baka, laga mat och hålla ordning.
Vräkt igen
Men efter bland annat två varningar (efter klagomål från grannarna), positiva urinprov och en husrannsakan där polisen hittar en mindre mängd amfetamin blir hon blev vräkt - igen.
- Det känns otroligt jobbigt, jag har gråtit massor ...
En knapp vecka efter att hon blivit vräkt sitter vi i soffan hemma hos kompisen som inte är hemma.
Här kan hon bo i några dagar. Intill soffan står väskorna uppradade. Resterande av tillhörigheterna har hon magasinerat i två vänners lägenhetsförråd.
Ser du dig som hemlös?
- Ja, jag gör nog det. Det är ju inte mitt namn som står på lägenhetsdörren. Jag har inget eget hem.
Bara strax över 20 år gammal har Emma levt ett liv som få hinner med under en livstid, men när man först träffar henne är det till en början svårt att förstå.
- Fast jag varit bostadslös har det alltid varit viktigt för mig att se fräsch ut, att vara sminkad och välklädd, sedan har jag stulit mycket av det som jag haft på mig.
Trygghet och kaos
Emma växte upp i Piteå med pappa som var alkohol- och tablettmissbrukare och en "vanlig" mamma som jobbade och skötte hus och hem.
När föräldrarna skildes fanns tryggheten hos mamma och kaoset hos pappa.
Redan i trean/fyran började hon tjuvröka. Som tolvåring buffade hon hårspray och butangas och blev full första gången.
Som 13-åring prövade hon smärtstillande tabletter och beskriver tillståndet man hamnar i som att åka in och ur en dvala där det inte finns ett enda problem i hela världen.
På sommarlovet innan hon skulle börja nian testade hon amfetamin för första gången och upplevde att hon verkligen "hittat sin grej".
Pundarkvart
Hon flyttade hemifrån tidigt och drogade tillsammans med pojkvännen. Boendesituationen var rörig. Två gånger blev de vräkta, först på grund av obetalbara skulder, sedan på grund av störningar.
- Den sista lägenheten vi hade var en riktig pundarkvart där det hängde en massa folk hela tiden och polisen cirkulerade runt och höll koll.
Det hela kulminerade till sist i att han dels slog sönder de mesta av alla grejer i lägenheten, dels misshandlade henne brutalt under flera timmar. Polisen tillkallades och grannarna hade fått nog. De åkte ut.
Efter en kort drogfri period hos hans föräldrar, åkte han in i fängelset. Hon flyttade runt en period. Men fick sedan en egen lägenhet.
Han släpptes ut ur fängelset och de började droga tillsammans igen. Till sist hamnade hon på avgiftning och sedan behandlingshem. Träffade en kille där och flyttade hem till honom på en annan ort - började droga igen - sade upp lägenheten i Piteå och flyttade dit för gott. Bara för att upptäcka att det var slut.
Tuff tid
När hon återvände till Piteå är det som heroinmissbrukare.
En tuff tid följde. Under ett och ett halvt år flyttade hon runt i Piteå, bodde hos kompisar som också är missbrukare. Sov någon enstaka natt hos sin mamma, sov på missbruksboendet Ankaret, hängde tillsammans med A-lagarna och sov hemma hos dem och vistades med dem ute på barackområdet i Öjebyn. Ibland sov hon några timmar på en brits på ett solarium när de öppnade tidigt på morgonen.
- Så länge man drogar så funkar det, men är man drogfri så orkar man inte det livet länge. Det är jobbigt, det är osäkert, man vet inte från dag till dag var man ska sova nästa natt.
Hur känns det nu?
- Jag är rädd för att falla dit igen, det är mycket svårare att vara drogfri om du inte har någonstans att bo, så är det bara.
Emma har varit på många behandlingshem, men först på det senaste tog livet en positiv vändning. Hon fick en nystart i lägenheten i Piteå som hon hyrde via socialtjänsten, men ändå inte.
- Jag var dömd på förhand: "Jaha, är du den där jävla sostjejen" sa grannarna när jag flyttade in. Jag upplever inte själv att det är jag som stört den här gången.
Rastlöshet
Hon funderar mycket över sin rastlöshet och oro, om det kan finnas någon diagnos som förklarar den där ständiga känslan av "någonting saknas" hela tiden och att hon inte klarar av sina känslor.
Under tiden vi pratar börjar det skymma ute och i väskorna ligger kläderna prydligt ihopvikta.
Emma vill bli drogfri och fortsätter att vara med i ett suboton-program. Hon vill också ha en bostad med sitt eget namn på dörren.
Fotnot: Emma heter egentligen någonting annat, men vill vara anonym med hänsyn till sin familj.