Det fullkomligt strålar om henne. Deni Johnsons enorma kampvilja och positiva inställning är påtaglig när man träffar henne, och den har tagit henne tillbaka till livet.
Under de första dagarna efter den svåra motorcykelolyckan var det ingen som trodde att hon ens skulle överleva, än mindre att hon skulle kunna gå, prata och leva som vanligt igen. Men så blev det. Det enda men hon har i dag är huvudvärk, trötthet och koncentrationssvårigheter ibland.
Kom aldrig fram
Allt är förstås inte som vanligt. Hennes älskade pappa, Robin Johnson, är borta. Han omkom i kraschen.
- Men han finns ändå, han är med mig och hjälper mig varenda dag, säger Deni och ler.
Det var vid sextiden på kvällen den 14 juni som olyckan inträffade. Robin hade köpt en ny motorcykel och han och Deni var på väg hem till huset på Klubben där middag väntade. Men de kom aldrig fram. En bilförare, som inte uppmärksammade mc-ekipaget, körde ut rakt framför dem på Havsbadsvägen och smällen blev fruktansvärd.
Robin försökte väja, men hann inte. I en hastighet av cirka 90 kilometer i timmen körde han rakt in i bilens framskärm. Tvärstopp.
44-årige Robin Johnson omkom omedelbart. Då 16-åriga Deni Johnson fördes med ambulans till Sunderby sjukhus och vidare med helikopter till intensiven vid Universitetssjukhuset i Umeå.
Livshotande skador
Hon hade flera var för sig livshotande skador (skallskador, krossat bäcken, punkterad lunga...) och ingen trodde att hon skulle överleva, inte ens hennes mamma.
- Nej, jag var ju i chock då, men jag såg nog en dubbelbegravning framför mig och försökte förbereda mig för det, säger Helena Nilseriksdotter, vars liv förändrades helt då polis kom och hämtade henne på jobbet och berättade att flickornas pappa var död och att Deni, underbara älskade Deni, var mycket allvarligt skadad.
Känslan går inte att beskriva och riktigt vad hon tänkte, vet hon inte i dag. Däremot har familjen en ny livserfarenhet och en hälsning till andra som drabbas av olyckor och sjukdom - att aldrig ge upp hoppet.
- Nä, jag är ju ett levande bevis för att under kan ske, att det kan gå bra fast det ser så otroligt dåligt ut, säger Deni.
Positiva tankar
Av förklarliga skäl har hon själv inga minnen från tiden närmast efter olyckan, då hon låg nersövd och kämpade för sitt liv. Det har däremot systern Astrid och mamma Helena, som vakade vid hennes sida hela tiden - bland slangar och apparater.
- Jag förstår ju att det handlar om välmening, men så här i efterhand känns det inte bra att det var så många som försökte förbereda oss på "vad som skulle komma", säger Helena, att de pratade om att hon aldrig skulle bli densamma igen, att vi inte skulle hoppas för mycket, att hon var så svårt skadad att vi nog aldrig skulle få tillbaka våran Deni igen ...
För det är just hoppas och tro man måste göra, konstaterar Helena. Positiva tankar är viktiga.
Det allra viktigaste då var att Deni skulle vakna. Om hon sen kunde gå eller hur svårt skadad hon var i övrigt, kändes oväsentligt, berättar Helena som av en kompis fick rådet att skapa en "målbild".
Hölls nersövd
- Då såg jag framför mig hur vi satt tillsammans allihop ute på Klubben hos Sabine (Robins fru, redaktionens anmärkning) - och Deni var med, hon satt i rullstol men hon var med - "dit ska vi" tänkte jag, och så blev det.
Efter olyckan hölls Deni nersövd, den 23 juni fördes hos med ambulansflyg till Uppsala för att operera bäckenet, och väcktes sedan första gången på midsommarafton. Då klarade hon inte att andas själv och fick sövas ner igen. Några dagar senare gick det bättre - Deni var tillbaka!
Älskar att gå!
Och sen har det bara rullat på. Den 14 juli, en månad efter olyckan, pratade de ut sig från sjukhuset och åkte hem. I rullstol, förstås.
Ytterligare en månad senare kunde hon hoppa på kryckor och när skolan började om - ja, då var hon på plats.
I dag är hon ödmjuk inför livet, ser helt annorlunda på saker och ting och säger "Vaddå orka gå, jag ÄLSKAR ATT GÅ!!!"