Bråkigt hemma, utanförskap på skolan, en fritidsledare som "såg tecknen" och en mamma och pappa som också förstod att någonting inte var som det skulle.
Som tioåring fick Claes genomgå en neuropsykiatrisk utredning på Bodens sjukhus.
- Då var det ovanligt att man satte en diagnos som Aspergers syndrom, så tidigt på ett barn som bara tio år gammalt. Men i dag är det inte så.
Minns du hur det var när du fick veta?
- På den tiden var det väldigt mycket "hysch-hysch" kring sådant, det som inte syntes utåt behövde ingen få veta. Men jag gick till biblioteket en eftermiddag och lånade alla böcker jag hittade om aspergers, sedan gick jag hem och läste allt. Det är nog de enda böckerna jag verkligen läst i hela mitt liv.
Claes, i dag 25 år, upplever att han känner igen sig i sin diagnos. Han har ett specialintresse - datorer och datorspel. Han har svårt med den sociala biten och svårt att "släppa saker".
Diagnosen förklarar varför han "var" och "är" annorlunda.
- Jag har egentligen aldrig haft kompisar, jag var inte ens kompis med mina syskon när vi växte upp. Jag var alltid själv, säger Claes som i elva-tolvårsåldern kunde gå direkt hem från skolan och sedan sitta tolv timmar framför datorn i sträck.
Han tror det var hans storlek som gjorde att andra barn inte vågade ge sig på honom fysiskt i skolan, men istället blev han utfryst och fick aldrig vara "en i gänget".
Försökselever
När den första aspergerklassen startade på Solanderskolan i Öjebyn var Claes (som då gick i femman) en av de två första eleverna.
- Jag tyckte det var skitbra! Jag har ju en stark filosofi om att det är läraren som ska lära mig det jag behöver veta för att få godkänt. Någon läxa har jag aldrig gjort i hela mitt liv, jag kan inte studera själv.
Men "i den tidens anda" gavs ingen information till de andra eleverna om varför två elever fick sitta själva med tre lärare och även fick var sin egen dator.
Avundsjukan och ifrågasättandet från de andra eleverna växte och till sist ställde sig Claes upp på den lilla scenen i skolans kafeteria och sa: "Så här är det" inför de samlade eleverna och lärarna. Efter det blev situationen något bättre.
Vissa lektioner hade han dock fortfarande tillsammans med den "vanliga" klassen och för att överhuvudtaget orka med utvecklade han ett tunnelseende.
- Jag såg och hörde bara exakt det som läraren sa, jag slutade bara att bry mig om det som hände runtomkring.
Claes kan även i dag, med viss kraftansträngning, plocka fram sitt tunnelseende. Men annars har han svårt att stänga ute alla intryck.
Han kan inte välja ut vad han ska fokusera på utan tar in allt samtidigt. I sociala sammanhang blir han fort trött. Han menar att människor i allmänhet har ett tolvvoltsbatteri, själv har han två smala AA-batterier. Tar de slut måste han gå undan och ladda.
Samtidigt menar han, är han nog bättre på den sociala biten än de flesta med aspergers.
- Det handlar om hur jag är uppfostrad, om vanligt sunt bondförnuft! Min pappa och mamma lät mig aldrig skylla på min diagnos och utan dem vet jag inte vart jag hade varit i dag, att de orkade ...
Politiskt engagerad
Claes menar att det var tack vare aspergerklassen som han tog sig igenom grundskolan. Efter nian blev det flera olika gymnasieprogram. I dag är han arbetssökande men hoppas på att få vara med i ett projekt som försäkringskassan och arbetsförmedlingen startar för att komma in på arbetsmarknaden.
Han är också SSU:s ordförande i Piteå och sitter med som ersättare i kommunfullmäktige och i två nämnder. Datorer och datorspel är fortfarande det stora intresset, han har några få, nära tjejkompisar och menar att han är "ganska nöjd med den han blivit".
Att diagnosen aspergers är på väg att försvinna nästa år ser han inte som något problem för egen del:
- Jag kommer aldrig i livet att säga att: "Jag har ett autismspektrum" - aspergers är en del av min identitet.
Claes kan dock känna oro för att barn, med samma problematik som han själv, inte ska få den hjälp han fick.
- Det känns som att man vill generalisera bort någonting, säger han och befarar att personer som "ligger på gränsen" till att få en diagnos eller som inte tidigt visar symptomen faller bort.
Att han engagerat sig inom socialdemokraterna, menar han, handlar mycket om den ideologiska synen på hur man tar hand om dem som behöver det - om de som är svagare i samhället.
Hur hade det gått för dig om du inte hade fått hjälp tror du?
- Då hade jag inte suttit här i dag, så är det.