Badmästare Fredrik Forsséns lön var ett hett politiskt ämne i Piteå för 90 år sedan. Han tillhörde de lägre avlönade kommunala befattningshavarna. Även om politikerna medgav att hans lön var för knappt tilltagen ville de inte tillmötesgå Forsséns begäran om löneförhöjning. Rädslan var stor att om Forssén fick högre lön det skulle komma krav även från andra håll.
Däremot var ett flera av "stadens fäder" inne på förslaget att Forssén under året skulle beviljas ett en belöning, tantiem, i form av lönetillägg byggt på 10 procent av badhusets bruttointäkter. Med rätt att tillgodoräkna sig ett så kallat dyrtidstillägg, till pension eller understöd, på en beräknad kostad av 1 500 kronor.
Några politiker invände mot förslaget med argumentet att staden därmed skulle anses vara alltför frikostig.
Noterbart är att, om Forsséns möjligheter få del av badhusets bruttointäkter, det i stadens räkenskaper visade sig att badhuset gick med förlust.
- Ett dyrtidstillägg bör bara utgå på den verkliga lönen, yrkade fullmäktigeledamoten Karl Isak Lindforss. Tidigare, när ärendet bereddes i drätselkammaren, hade han gått med på en lön av 1 500 kronor.
Snyggt, men inte pråligt
- Lindforss har ansett sig oförhindrad att på det sedvanliga intriganta sättet agitera mot detsamma. Snyggt, men inte pråligt ska det vara, skrev PT-redaktören Salomon Salomonssons, tillika stadsfullmäktiges vice ordförande, i en kommentar.
Salomonsson hade också varit med att bereda ärendet i drätselkammaren.
Stadens borgmästare David Markström höjde även han rösten i debatten.
Han ansåg att största möjliga sparsamhet borde iakttas och erinrade politikerna om tillkomsten av Skattebetalarnas förening, som ett led i den sparsamhetspolitik vilken han ansåg alltmera vann anklang.
Efter en lång debatt beslutade stadsfullmäktige, med röstsiffrorna 10-9, en ledamot avstod, att Forsséns lön skulle vara oförändrad. Haan skulle erhålla tantiem under ett år och ett dyrtidstillägg endast beräknat på den verkliga lönen.
Nej blev det till att Forsséns hustru Annie skulle få någon ersättning.
- Det strider mot bestämmelserna i det med Forssén upprättade kontraktet, påpekade Karl-Isak Lindforss
Fullmäktige var däremot generösare med att tillstyrka ett arvode till lönenämndens sekreterare, som fick 75 kronor per år plus dyrtidstillägg.
Fredrik Forssén, först titulerad badhusvaktmästare och sedan badmästare, var Piteåbo. I yngre dagar var han sågverksarbete i Munksund och under några år verksam i Malmfälten, som gruvarbetare. När Forssén återvände till födelsebygden sysselsatte han sig en tid i garveriarbete hos dåvarande garvare Wikman i Håkansö, Norrfjärden.
Avvecklades 1965
1913 fick han anställning som vaktmästare vid Piteå stads varm- och kallvattenbadhus och flyttade in i en lägenhet i byggnaden. Forssén var verksam fram till pensioneringen. Hustrun Annie Forssén var baderska fram till den första november 1946.
Fritiden ägnade Frdrik Forssén helst åt sången. Han var "andre-basare" i Piteå sångarförbund och tillhörde även kyrkokören. Hans röst klingade in i det sista lika mäktigt, berättas det. Forssén var även mångårig ordförande i Piteå idrottsförening och styrelseledamot i Norrbottens idrottsförbund. För sin idrottsliga gärning fick han motta förtjänstmedalj i guld. Han tillhörde en tid "stadens fäder", som ledamot i stadsfullmäktige, hamndirektionen och taxeringsnämnden samt var suppleant i fattigvårdsstyrelsen.
Fackligt engagerade han sig i Kommunalarbetareförbundet.
Han trivdes mycket att vistas i skärgården med sin motorbåt och i sin sommarstuga på Renön. Forssén gifte sig 1912 och fick två barn, en dotter och en son. Fredrik Forssén avled 1957 och hustrun Annie 1968.
Den som sist skötte det historiska badhuset var Linnéa Jönsson, Piteå, som började sin anställning den 3 mars 1958 och fanns kvar till stängningen i maj 1965.
Det gamla varm- och kallbadhuset, avvecklades faktiskt så sent som 1965. Sista dagen badhuset hölls öppet för stadsborna var söndagen den 30 maj 1965. En kort tid därefter skattade byggnaden åt förgängelsen.
På hösten samma år öppnades sporthallen Norrmalmia. Stadsborna fick där tillgång till en modern bastu.
Klassindelning
Det var i slutet av 1870-talet som Piteå fick sitt badhus, ett så kallat kallbadhus. 1884, sedan förmögna stadsbor bidragit till finansieringen, öppnades ett varmbadhus i anslutning till kallbadhuset. Vatten och avlopp saknades i hemmen. Det var således en lyx att ha ett eget badrum. Badhusinrättningen vid Strömsundskanalen användes därför flitigt. För Piteborna fanns det möjlighet att bada såväl i första som andra klass. Den som hade pengar kunde spendera 1:25 för att bada första klass. Andra klass, utan tvål och badlinne, betingade ett pris av 50 öre.
Det var först på 1930-talet som badrummet blev allmänt i svenskt bostadsbyggande. Leden av besökare till badhuset i Badhusparken glesnade allteftersom Piteborna fick egna badrum.
För att få varmvatten till varmbadhuset vid Strömsundskanalen användes en ångpanna. Piteborna bjöds senare på ångskåpsbad, tallbarrsbad och gyttjebad. När kvartslampan introducerades fanns även möjlighet att sola.