Herregud, Sundsgatan måste fortfarande gunga efter hur Timbuktu med Damn behandlade den sent på lördagskvällen. Vilken fantastisk avslutning av PDOL, med en artist som verkar ha ett bultande hjärta för just den här norrländska gatufestivalen. Ordet sväng fick helt klart en ny betydelse efter denna spelning.
Timbuktu rör sig ledigt mellan olika musikaliska influenser och får det hela tiden att kännas som den naturligaste sak i världen. Inledande "Allt grönt" låter minst lika bra som de övriga låtarna i denna version, som bottnar i funk men nästintill har en ballroom-känsla. Låtarna flyter ihop av den enda anledningen att musiken svänger fram utan ett enda hinder, och om några sådana skulle dyka upp är jag helt övertygad om att Timbuktu och bandet skulle köra rakt över dem. Det är som att anlägga fartgupp på en formel 1-bana.
Till syvende och sist är det en hitkavalkad av en artist som börjar vara rutinerad i branschen. Publiken lyfter minst en decimeter från gatan varje gång de känner igen ett anslag till en sång, vilket händer otaliga gånger. Timbuktu får till sist nästan lite förnärmat säga åt publiken att dansa på plats och inte ta ut svängarna så mycket. När bandet kör "The botten is nådd" ser jag många kommande bakfyllor runt om mig, men vad gör sådant en sådan här kväll? Och i "En high-five och en falafel" får Timbuktu hela publiken att lufthigh-fiva honom. En stor syn med så många händer i luften.
Timbuktu är ett fullblodsproffs, något annat går inte att säga. Allt han gör, säger eller sjunger på scenen känns som skrivet i sten. Så självklart att man skulle köpa vad som än skulle hända. Att han därtill får med sig publiken och skapar en unik stämning trots att så många kommit för att se Lundasonen är genomgenuint. "Dödsdansen" går i ett furiöst tempo och när jag inte tror att det ska gå att trycka in mer stämning på denna plats, bevisar Timbuktu mig fel. I "Det löser sig" fullständigt mosar de alla tidigare festivalstämningar i helgen och visar var skåpet ska stå. När de som extranummer även visar hur man ger nytt liv till Mikael Wiehes klassiker "Flickan och kråkan" är himlen gränsen för vart det kan ta vägen. Jag har svårt att tänka mig att herr Wiehe någonsin har fått folk att dansa på det här sättet till sången om flickan med den skadskjutna kråkan. Magnifikt.
Tack för dansen Timbuktu och Damn, tack för dansen Piteå. Så avslutar man en festival under nästan-midnattssolen.