Saras nattsvarta barndom

Nära Sara får frågan om hon inte har något positivt minne från sin uppväxt - "en utflykt", "ett besök i simhallen" blir hon tyst en stund. Sedan skakar hon på huvudet: - Nej, inga alls. Min barndom är bara ett enda stort, tragiskt mörker ... tyvärr ... Vi träffas på ett kafe i Piteå och Sara, som i dag är 18 år, berättar att hon växte upp med en alkoliserad pappa, yngre och äldre syskon och en mamma som hela tiden kämpade för att upprätthålla fasaden: - Mamma hade aldrig tid att "gulla" med oss, gå ut till lekparken eller besöka någon djurpark. Hon hade fullt upp med att skydda pappa och täcka upp för honom. Jag hade exempelvis aldrig några tider som jag skulle vara hemma. Kompisarnas föräldrar ringde hela tiden och sa att de skulle vara hemma "sju" eller "åtta". Mina ringde aldrig, men jag spelade med och sa att "Jo, min mamma ringer också hela tiden, gud va jobbigt". <h3>Kaotisk uppväxt</h3>Sara beskriver sin uppväxt som "kaotisk" - pappan drack och var periodvis våldsam. Julhelgerna var en enda lång pina - då gällde det att "bita ihop": - Pappa söp sig kanonfull och slocknade. Jag brukade få tre-fyra julklappar, kanske exempelvis ett nagellack som jag var jätteglad för. Mina kompisar fick kanske 20-30 julklappar var, många dyra grejer. Men jag spelade alltid med och sa att jag också fått massor av julklappar. <BrödFråga>Trodde kompisarna på det? </BrödFråga>- Ja, det gjorde dom. Men jag hade väldigt sällan kompisar hemma, i så fall fick jag först städa undan en massa saker. När Sara fick följa med vänner hem reagerade hon alltid på hur "glada" deras föräldrar var - hon förstod tidigt att hon hade det annorlunda: Samtidigt uppfostrades hon till att absolut inte be om hjälp - familjens hemlighet skulle bevaras. Mamman ville aldrig prata om pappans missbruk - inte ens inom familjen. - Vi barn "spelade med" och hjälpte mamma - i dag inser jag att det var helt fel ... <h3>Skötte sig exemplariskt</h3>Utåt syntes dock ingenting av familjens misär - gräsmattan var klippt och blommorna vattnade, middagen serverades alltid punktligt och i skolan skötte sig Sara exemplariskt. - Det är inte så att barn till missbrukare alltid sitter längst bak i klassrummet med lite trasiga kläder. Jag har alltid varit populär, haft många kompisar och varit klädd i de senaste kläderna ... det syns inte utanpå att man mår fruktansvärt dåligt. Sara insåg dock att hon själv var tvungen att skaffa mycket av sina kläder/saker och började sommarjobba tidigt för att få egna pengar. Samtidigt började familjen allt mer att falla isär. Under högstadiet mådde Sara så dåligt att hon till sist bad om hjälp - hon gick till skolans kurator och började successivt att öppna sig. Sedan fick hon höra talas om stödgruppen "Nova" och bestämde sig efter lång tids funderande på att gå med. - Nova blev min räddning, innan mådde jag så dåligt att jag ett tag funderade på att "ta mitt liv" - i dag inser jag att min barndom har varit jättejobbig, men jag ser den som en erfarenhet och har valt att gå vidare. Sara menar att stödgrupperna för barn till missbrukare som drivs i Piteå kommun är oerhört viktiga - de borde marknadsföras mer och ämnet "alkoholism" borde överhuvudtaget diskuteras mer öppet. Samtidigt är det svårt att "fånga upp" de barn som mår dåligt - eftersom de inte alltid visar det utåt. <h3>Ordnat vuxenliv</h3>I dag lever Sara äntligen det "ordnade vuxenliv" hon drömde om som barn: Hon berättar med ett leende att den lägenhet hon delar med pojkvännen ser ut som tagen ur en "möbelkatalog" - trendigt inredd med fina möbler. Hon umgås med äldre vänner och anordnar gärna "parmiddagar". Med egna pengar håller hon på att ta körkort. - Jag har aldrig haft något behov av att "supa" eller "hänga på stan". Det jag har längtat efter det är att få vara vuxen - i dag är jag det. Samtidigt inser Sara att hon fått bli vuxen alldeles för tidigt - mycket tidigare än hennes jämnåriga kompisar: <BrödFråga>Alkoholism sitter i generna. Hur är ditt eget förhållande till alkohol? </BrödFråga>- Jag dricker ibland, men vet var gränsen går. Alkoholist blir jag aldrig, jag bara vet det... <h3>Bakade aldrig pajer</h3>För några år sedan började även Saras mamma missbruka alkohol. Sara träffar både henne och sin pappa "då och då", men ser dem inte längre som sina föräldrar: - De är som mina kompisar, så ser jag det. Pappa vill ibland prata om barndomen och kan säga att "Sara, minns du den gången då vi bakade pajer tillsammans?" - men då säger jag att: "Nej, det gör jag inte. För du bakade aldrig några pajer åt oss". Fotnot: Sara heter egentligen någonting annat, men vill vara anonym med hänsyn till sin familj.

Saras nattsvarta barndom

ALKOHOLISM. Sara, 18 år, har inga lyckliga minnen från sin barndom. I dag har hon flyttat hemifrån och börjat bygga upp sitt eget liv. Men båda hennes föräldrar fortsätter missbruka:- Jag kan inte rädda dom, men jag kan faktiskt rädda mig själv.