Om inte allt för många år är fredags- och lördagsmyskvällarna med rödvinsglaset till köttbiten ett minne blott. Då kommer den ädla drycken att vara utbytt mot kolsyrat vatten med citronskiva.
För om några år är vår yngsta i den åldern då annat än mysiga hemmakvällar i soffan med familjen troligtvis kommer att locka mer. Kanske vill vår fina Vilda fortfarande vara hemma ofta, vad vet vi. Man kan ju alltid hoppas. Eller så blir vårt hus stället "to be", där ungdomar samlas i ett rum och bökar in sig i sängar och på golven. Tjejer doftande av någon av Victoria secrets, söta och signifikanta ungdomliga dofter. Fnissande tjejer som spelar obrydda inför grabbarna, med sina pimpade telefoner i bling och zebra.
Grabbarna med en doft av pubertet, bensin och ung herre-doft (ofta alldeles för mycket). Kanske ser man film och käkar godis, eller så bara hänger man. Någon är kär i någon annan.
Det är den tid då man som förälder ska finnas, men helst inte synas för mycket. Då mina barn kanske inte är så sugna på att bli hämtade från discot klockan halv två av morsan. Men hämtas ska de!
Hemma i huset i Skuthamn hamnade vårt gäng då och då. Visst bodde jag lite utanför, men grabbar på skoter eller moppe gjorde sig gärna besvär. Dessutom var mamma Norma sjukt soft och sprang inte in i tid och otid med ett bullfat och saft.
Jag har inget minne att jag "skämts" för mina föräldrar nämnvärt heller. De var lagom, helt enkelt.
Men visst blåste jag dem ibland. For in till stan, "sov över" hos någon kompis, blandande en och annan häxblandning, tjuvrökte och var ... rätt oförargeliga och som ungdomar var mest på den tiden.
Och visst infann sig en eufori när man blåste sina päron. Förlåt mamma och pappa, men det blev faktiskt en rätt bra tjej av mig i alla fall. Framför allt vet jag exakt hur jag ska "överlista" mina egna knoddar.
Mina föräldrar kontaktade kompisars föräldrar och "lärde känna" dem. Såg till att veta vem som bodde var och lyckades nästan alltid. Och det är precis här vi föräldrar ska finnas och ta vårt ansvar.
Vi kan inte bara sitta i soffan när vår skatter är i den kritiska åldern och känna "fasen vad gött att det börjar vara stora och klarar sig själva".
Det är här krutet ska läggas. För en dag är barnen vuxna, tiden för egentid är tillbaka och man kan återigen slappna av, kanske vänta in barnbarnen och minnas tiden med sina ungdomar som fin, om än lite sträng.
Vi vuxna behöver se oss omkring. Våga snacka med våra barn och andras barn. Det är vårt ansvar att bry oss. Vi måste våga vara ett "pain in the ass" ett tag i livet. Visa att vi vågar sätta gränser. Barnen blir trygga med regler och ordning i längden.
Vi kan inte se på när våra ungdomar far illa mer, inte en gång till. Det har vi inte råd med.
Kanske är det ditt barns tur att fara illa nästa gång?
Åse listar, 5 roligaste minnena från ungdomen:
1. Att man kunde träffas under vilka former som helst, bara man fick hänga. I en sporthall, hemma hos någon, på en grillplats. Det spelar ju så stor roll nu som vuxen och man fokuserar mer på formen till umgänge istället för att umgås.
2. Då ens sport, i mitt fall fotboll, blev ett dejtingparadis med cuper och annat.
3. Min rastlöshet att missa något var stark. Kunde vända upp och ner på livet om jag från Skuthamn inte tog mig någonstans en kall januarikväll. Rätt åt mig tänker jag nu.
4. Långa telefonsamtal. Man kunde lämna en kompis man varit med en hel helg och sen när man kom hem prata två timmar till.
5. Den ständiga jakten efter kärleken. Eller var det en jakt på bekräftelse, då sociala medier fortfarande inte fanns?