.
Män kan utan större bekymmer leva på sin idrott, både i den yttersta eliten och mer därunder. För dem är det ett jobb. Stiga upp på morgonen, köra sitt förmiddagspass. Äta lunch och vila tills det är dags för eftermiddagspasset. Sen åka hem, äta igen, ta det lugnt och sova en natt till nästa arbetsdag.
.
Det borde se lika ut för en kvinna. Nej, här ska samma träningsmängd tryckas in och alla måltider ska ätas. Skillnaden är den att en kvinna dessutom jobbar. Vissa jobbar deltid, men många jobbar också heltid.
Det säger sig självt att ekvationen inte går ihop då du ska ligga på mellan tio och tjugo timmar träning i veckan. Det gör mig så förbannad att det fortfarande händer!
.
Det borde vara en självklarhet. När man satsar på idrott i Sverige måste förutsättningarna se lika ut. Men så är det inte i verkligenheten. Jag läser ett sorgligt inlägg från vår stads egen hockeystjärna Rebecca Stenberg. En gång spelade vi faktiskt i samma lag. Hon var den unga talangen som kunde spela upp vem som helst på läktaren.
Men nu är hon i slutet av sin fantastiska karriär. Hon är färdig med sporten, med undertexten är att det inte går längre. Att pendla till Luleå varje dag för att träna. Att spela matcher, cuper, spela med Tre Kronor, ligga på läger och samtidigt leva ett liv. Och att också få in ett jobb i allt detta!
.
Tveksamt att vi kommer att läsa liknande ord skrivna av en man i SHL – att en av orsakerna till att man lägger av är att man inte får ihop det ett hel- eller deltidsjobb.
Det stinker skit.
Ett annat exempel på hur olika förutsättningarna är visar media med all tydlighet. När det skrivs eller visas bilder från ett lopp kan man nästan garantera att det är mannen som vunnit herrklassen som höjs i texten eller står med armarna i luften på en bild. Kvinnornas resultat står längre ner. Om männens topptrio skrivs en lång historia och så avlutas texten med ”Damklassen vanns av ...”
.
Härom veckan såg jag en artikel om – och jag kan själv skriva under på det – att vinstsummorna är olika. Förra året fick den manliga segraren i ett lopp här i norr 6 000 kronor medan den kvinnliga segraren fick 3 000 kronor.
Samma sak i ett cykellopp. Mannens seger är tydligen mer värd än kvinnans.
I båda loppen kan jag dock säga att arrangörerna fick så mycket skit att de fick krypa till korset och snabbt som ögat lösa det så att vinstpotten blev samma.
Men det är trist att det ska behövas protester för något som borde vara självklart.
.
Det är riktigt tragiskt att vi kvinnor ska måste strida inom idrotten hela tiden. Hur vi på något sätt fortfarande är i skymundan av det motsatta könet. Att media, utan att blinka, faktiskt stödjer detta sätt att värdera vem som är mest intressant.
Det är dags att tänka till hur man inom idrotten måste sluta göra skillnad och istället se till att förutsättningarna blir lika.
År 2016 ska vi kunna tävla och träna på samma villkor och satsa under samma förutsättningar. Och sist men inte minst – få cred för våra resultat – för visst är de lika bra som männens?