"Man får uppleva mycket, bara man ids." Jag älskar det uttrycket av en annan idrottare. Smaka på det igen: Man får uppleva mycket, bara man ids.
Tänk så mycket vi kan förgylla våra liv med, som vi inte ens vet om. Några är supernöjda med det lilla och ibland kan jag avundas dessa små tryggisar. Lite avundsjuk på att vara så nöjd och tillfreds. De skakar sina huvuden, himlar med ögonen, tycker man är knasig och har svårt att förstå att man vill utsätta sig för att tävla, för att göra obekväma saker, utmana sina gränser och köra snabbt utför. Kanske är det rent av så att vissa inte riktigt vågar? Eller så har man gjort det men aldrig blivit förälskad i känslan. Vi är olika kan jag konstatera.
Jag kan också konstatera att jag är den andra karaktären. Älskar rädslorna, älskar oron, älskar adrenalinet som med full fart kastar sig in i varje liten del av min kropp. Inte innan, då har jag bara ångest – men då man väl är igång. Att förbereda sig för ett långt lopp. Träna. Få så in i bängen ont. Känna känslan inifrån och ut.
Vill aldrig träna riktigt hårt med musik i öronen. Inte förstöra naturens egna ljud. Vill höra mina andetag, vill känna med hela kroppen utan att bli upptagen av något extra moment för kroppen att ta in. Det känns som att det inte ryms.
Jag gillar att känna känslan av att jag inte är sugen, men att ändå ta mig iväg för att kroppen behöver sitt.
För mig ligger dessutom fokus på känslan efteråt och då finns inga bilder i min hjärna på trötta ansiktsdrag eller mjölksyra. Det är bara vägen fram till dagens mål, som en del i en ... fruktsallad. Ni vet, varje frukt som smakar rätt förutsägbart, men i sällskap med andra blir helt fantastisk! Det blir liksom värt att stå och skära och hacka för man vet hur gott det kommer att bli. Typ.
Det har grott länge inom mig, men förra helgen var det dags för träningstävling på rullskidor. Bara spontant, men ändå ett tävlingsmoment. Precis vad jag ville åt. Maxpuls, jakt på starka killar framför mig och så ... känslan efteråt!
Konstaterar bara: A att ta ut mig, det är inget problem. Dagen efter kändes som en bakfylla. Seg, trött, lätt huvudvärk, träningsvärk och stirrig blick. Knasigt? Säkert.
I veckan var det dags igen. Jag skulle få testa någon som jag länge velat. Köra krossare – enduro. Säger som min vän Johanna med ursprung i Kiruna: "Hoja!".
Rädd var förnamnet.
Adrenalin efternamnet.
Ett leende som etsade sig fast då jag gled i väg med min dukiga lärare David. Han var lugn och sansad, jag uppspelt och hetsig. Jag var superkass där i skogen då jag inte alls fattade att det inte var en mountainbike och undrade hur jag skulle ta mig fram.
Gasade ryckigt, fastnade, flög trehundra meter över styret kändes det som.
Trodde jag skulle dö, dog inte och så var vi tillbaka vid bilarna. Med en feeeet lårkaka som vinstpris.
Var så uppspelt att jag var en fara på vägen i bilen hem. Så kul och så fylld av den där känslan. Av att övervinna våga uppleva och ta chansen till att just få uppleva.
Nu får det vara bra ett tag, kroppen är lugn och har fått sin beskärda kick. Tills det återigen börjar krypa i kroppen. Men då är det dags att få ställa sig på startlinjen för en ny säsong på skidorna.
Nya mål i sikte.
Då kan inget stoppa fru Borgeryd. För man får uppleva mycket, bara man ids.
Åse listar, 5 sätt att få uppleva i höst:
1. Utmana dig på ett tufft träningspass eller en träningsutmaning som är begränsad i tid. Planera och fokusera.
2. Säg ja till något som egentligen kroppen säger nej till. Vad är det värsta som kan hända?
3. Det är mycket denna årstid. Var i nuet och upplev de små sakerna runt omkring som försvinner då du har för brått. En fika. Ett hav. En blomma. Ett barn. Din vän. Din kära.
4. Lägg ner att oroa dig. Jag behöver själv träna på detta. Det tjänar inget till att oroa sig, det blir ju ändå som det blir. Brukar dessutom bli rätt bra till slut.
5. Styr upp en träff med de som ger dig glädje och ro. Fika, grilla på en fin plats, promenera eller träna ihop. Vi behöver inte göra så stor grej bara för att få lite tid med kära. Ditt sällskap räcker bra och vill folk käka eller så får man väl hjälpas åt. Mat är ju alltid fint.