Närmast i tid funderar jag på vad, exakt vad, det var som drev mig hela vägen i mål i söndagens Vasalopp. Trots väggar, klubbor och hjärnspökesarméer som stormade runt mig i Dalarnas djupaste skogar.
.
Jag funderade mycket i söndags. Åt skogen för mycket, kan se i backspegeln.
Med denna krönika sätter jag punkt för Vasaloppet detta år, men innan sista tecknet ska jag spekulera lite till.
Tog mig tid att läsa mina rader efter förra året. Då skrev jag :"Hjärnspökesarméer som inte vågade komma i närheten ... starka känslor ... lyckorus i målfållor ... positiva konversationer med mig själv ..."
Trots dåligt före även då.
.
I år känner jag inte igen ett endaste ord av detta. Jo, kanske efter att jag stött på min far och syster efter första delen av banan. Kanske? Trots att jag på 21 minuter var högst uppe i den berömda backen så upplevde jag att det gick sakta. Att grabbar hela tiden åkte om mig. Inte en enda tjej dock. Redan där kom tankar där jag fick jobba bort negationer. Fokuserade på andra, som jag vet att jag inte ska göra.
.
Minns att jag tänkte "Åk om ni, stressade gubbjäklar. Jag kommer att åka om er på några mil. Då kommer jag stakandes och säger tjena!"
Det negativa hade redan visat sig.
När jag mötte min pappa och syrra efter tjugofem kilometer får jag höra att jag ligger fyrtiotvåa. Fyrtiotvåa, tänker jag. Hur fasen gick det till? Drivkraft, jag är inte det minsta sliten! Negativa tankar är bortblåsta. Finns inget som kan göra att jag tappar mitt topp femtio-mål. Bara att ånga på. Jag stakar allt jag kan och är i en stund totalt uppfylld av en grym känsla.
.
Men tankarna av negativt har redan varit där och smittat ner mitt positiva skallben. Känner att det glider dåligt. Redan innan start stod mina fötter i en decimeter kallt isvatten och börjar nu kännas som klumpar.
Upp mot Risberg vet jag att det brukar vara utmanande att jobba bort slitenhet och tankar. Till Evertsberg (halva loppet) känns det rätt bra. Men bort mot Oxberg är det som att en klubba av svart skit slår till. Mjölksyran som jag i vanliga fall brukar ha totalkoll på och är mästare på att kontrollera, har smugit sig på. Tyst, tyst, i varje staktag i detta blöta före med vattenpölar.
.
Mellan Oxberg och Hökberg har jag inga minnen. Jag tvingas nästan att gå fram för att överhuvudtaget överleva det onda. Orkar knappt bry mig om att äta några påsar av den energi jag har med. Tjejer passerar och jag har inget att sätta emot. Jag kan inte förmå mig att förstå hur jag ska ta mig i mål. Tänker till slut "kliv, kliv, överlev" som Mathias Fredriksson citerade i backarna under "final climb" i Tour de ski i år.
.
Till slut åker jag på upploppet, ser den anrika skylten (tänker då skyltjäkeln). Det känns så långt borta. Långt ifrån mina känslor på samma plats ifjol. Jag har inte brutit. Jag är i mål. Vill bara kräkas.
Men jag gråter hejdlöst i syrrans famn insvept i en folieponcho och ser pappas skärande i sitt hjärta av att se sin dotters smärta i kropp och själ. In på plats sextiotvå och jag har bara tappat tjugo placeringar, trots allt.
.
Stark drivkraft har jag. Och aldrig så mycket rädsla och respekt för de nio milen. Det måste jobbas bort nu. Åkte i veckan trots lite tvekan ute på Lindbäcks. Solgasset i ansiktet. Bestämde mig där och då. Vasaloppet 2016. På't igen. Farten och nivån för topp femtio finns där. Topp fyrtio också. Slicka såren och börja om.
.
Det är kärlek det. För nu vet jag ännu lite mer vad som driver just mig. Kärleken till skidåkning i nöd och lust.
.
Åse listar, 5 bästa med Vasaloppet:
1. Känslan, oavsett, när man går i mål.
2. Att ha ett mål att sikta på då träning känns tuff och omotiverad.
3. Stämningen! Det känns som det svenska arvet. Folket och dryckesstationerna. Helikoptrarna över en.
4. Vasaloppsjingeln. Speciellt när man hör den första gången.
5. Att jag om ett år åker in på topp femtio med ett fett leende på läpparna!