Yta och bekräftelse. 2000-talets iris. Vitt, välstädat och fräscht. Lyckliga, tvättbrädiga och så vidare. Alla har samma syn på detta. Att vi blir mer och mer måna om ytan och vill på endera sätt verka lite bättre än vad vi i själva verket är, eller i varje fall, känner oss som.
Visst river det upp någon slags känsla hos alla? För vi vill duga. Vara nog bra. Kanske vill vi vara ännu bättre ? När vi för tusan är nog bra, stressar ihjäl oss för att vara goda medmänniskor, sover dåligt för att hemmet är ostädat och känner oss otillräckliga gentemot våra barn – trots att de får medverka i tre olika aktiviteter per termin, får fina cyklar och paddor.
Men håller även barnen på att färgas av vårt tempo? Att inte vara här och nu.
Varför är vi då så oerhört i behov av yttre bekräftelse? Enkelt. Vi har så in i bängen brådis att vi glömmer bort att bekräfta den viktigaste. Oss själva. Jag pratar inte om att vi gör-ett bra-arbete-på-vårt-jobb. Att vi har en-välstädad-bil. Inte heller att vi är konstanta-ja-sägare (bara för att vi inte vågar säga nej).
Jag pratar om att tycka om oss själva, just bara för de vi är. I den nakenhet vi besitter och den person vi fötts till att få vara. Där ligger problemet.
Vi håller på så mycket, funderar på hur roligt alla andra verkar ha och stirrar ut på grannarna som just verkar vara på väg till ännu ett träningspass.
Hur hinner folk träna och ha bjudningar varje helg? Vad tusan har vi aldrig främmande för? Blir vi lyckligare av främmande? I den takt, och med dessa tankar kommer vi aldrig att ha tid att älska oss själva. Jämförelsesjukan har klöst fast sina vassa klor i oss, och vi har svårt att ta oss loss .
Sociala medier säger kanske en del om våra intressen, men egentligen inget alls om vem vi är, egentligen . Sociala medier motiverar mig ibland, gör att jag får skratta ibland men oftast förundras jag över hur vi mer och mer går över gränserna. Bara för att få lite bekräftelse. Ett par klick på like-knappen. I bästa fall några kommentarer om att vi är söta, duktiga eller bäst av allt – snygga och vältränade!
Blir vi dessutom nog desperata så lägger vi in att vi mår lite dåligt eller skriver några några kryptiska lines där vi vill ha ”Vad har hänt?”, ”Nu måste du berätta!”. Svaret blir ”Ni kommer att få veta i sinom tid!”.
Vilken jäkla cliffhanger! Om man har något att berätta, men gör det då. Eller ring någon som du kan prata med. Som verkligen bryr sig.
Det är klart att vi ska ta upp allvaret också. Men allvarligt, vad är egentligen allvarligt? Att någon anhörig dött eller att man vabbar för andra veckan i rad?
2000-talet på en piedestal.
Jag tränar på att bekräfta mig själv för den jag är och inte för det jag gör. Det går bra ibland och skitdåligt andra dagar.
Och visst kan vi hjälpa oss själva och varandra. Umgås med de som ger energi. Rannsaka dig och det liv du lever. Det är inte rimligt att våra barn ska hålla på med för många aktiviteter. Det utarmar oss som föräldrar.
Att vi plockar ihop röran och ursäktar oss om någon mot förmodan spontant skulle dyka upp. Vi bestämmer vad som är rimligt.
Hur vi kan hjäpas åt? Ett ord, ett telefonsamtal eller ett meddelande kan göra mycket för den som inte mår bra. Men det vi måste prioritera i våra späckade liv är den lilla stunden varje dag då vi tränar oss i att tala om för oss själva att vi är bra. Trots ostädat. Trots träningspasset som återigen uteblev. Trots att vi sa nej.
Vi tänker att vi är bra, för den vi är och för den sköning du faktiskt har inombords.
Åse listar, veckans fem funderare:
1. Vad är rimligt hemma?
2. Vad är rimligt på jobbet?
3. För vem gör jag detta?
4. Funderar du mer på det du inte har, än det du faktiskt har?
5. Vad mår du bra av och hur ofta ger du dig själv det?