.
Efter några dagar sökte jag hjälp. Någon pollenallergi hade jag inte. Prover togs och till slut fick jag svaren. Allt var i sin ordning, vilket jag också egentligen förstod.
Så, vad skulle hända nu?
Jag blev intresserad av hur man skulle gå vidare, eftersom jag fortfarande efter tre veckor såg likadan ut. Jag ville såklart veta vad som pågick i min kropp och vad orsaken var. Jag frågade, eftersom jag ändå har någon form av kunskap kring kroppen, om binjurarna kunde spela in? Kunde det vara stress? Men inte en enda fråga hade vi dryftat om mitt leverne. Inte en fråga som tog reda på att jag startat eget, haft mycket jobb, att jag är rätt hårt tränande eller annat som har med min livssituation att göra. Enligt mig märkligt att det inte ens tas upp, när sådana saker spelar så stor roll.
.
När jag lagt på luren tar jag saken i egna händer. Googlar. Funderar. Tänker över min situation. Det är väl klart att det är en stressreaktion tillsammans med min grundsjukdom.
"Kom tillbaka om det blir värre", sa de. Typ om ögonen ploppar ut eller att jag slutar se, tänker jag. Känner mig som en jäkla hypokondriker eller gnällkärring. En av många som känner så, tror jag.
.
Jag bestämmer mig för att läka mig själv. Ta bort alla stressmoment. Skalar bort, vilar extra, promenerar och yogar. Hoppas det hjälper mina rätt märkliga ögon.
Jag blir förfärad över att en annars så fin sjukvård, ofta inte vill ta reda på varför ett problem uppstår – istället för att kliniskt konstatera att alla värden är bra fast jag inte är ok.
Vad som är ursprunget till ett symptom är ju så mycket mer spännande än att konstatera att inget är fel, när något uppenbarligen är fel. Men jag känner att sjukvårdens kunskap tar slut där. I kombination med det inte finns nog med tid.
.
Varför kan man inte öppna upp, lite i alla fall, för alternativa metoder? Obalanser i kroppen, brister, eller att bara vara medmänniska och ställa frågor. Lyssna och lägga ihop.
I samma veva uppmärksammas problemet i media.
Kbt-terapeuterna är överhopade med jobb. En stor del av alla patienters symptom har med den mentala hälsan och livsstilen att göra.
Varför inte satsa på näringsterapeuter, hälsovägledare och en vass tränare ? Nej, för resurser finns inte. Och många är rädda för så kallat "hokuspokus". Fast det är lika mycket hokuspokus att avvakta tills man blir ännu sjukare. Om folk blir friska är det väl helt fantastiskt, oavsett om det är en läkare eller en homeopat som hjälpt till?
.
Jag vet att sjukvården i Sverige är galet fin. Att många som jobbar går på knäna och gör sitt yttersta, utan att känna att de gör så mycket skillnad som de vill varje dag. Men jag tycker också att det är dags nu. Att våga tänka större, att vara lite mer öppen. Kropp och själ hör ihop. Oj, vad de hör ihop.
Att värk i hela kroppen kan vara intolerans mot socker eller gluten, att eksem kan ha med övervikt att göra, att magen lägger av när jag byter arbetsplats. Det är dagens diagnoser bland de människor jag träffar i mitt jobb. Jag ser det med egna ögon, varje dag. Att göra livsstilsförändringar, att bli lyssnad på – det är också behandling.