Jag var ledsen över inget särskilt. Mitt hår var livlöst, min hud likaså och jag sov, sov och sov, om jag inte tränade i tron om att allt skulle lösa sig. Läkaren ringde och berättade kort om det "långskott" hon hade testat och talade om att det var just ämnesomsättningen som gjorde att jag mådde som jag mådde.
Jag satt ute i vårsolen och tackade för beskedet. Medicin hade skrivits ut och så var det bra med det. Ämnesomsättning, tänkte jag. Vad tusan, det måste ju påverka allt eller? I min okunskap satt jag där och var egentligen inte så oroad, bara lättad över att ha fått ett svar på varför jag mådde så otroligt dåligt. Varför jag var bedövad av trötthet och så sorgsen.
. .
Eftersom min dåvarande läkare sa att det inte var något att oroa sig över och att det inte skulle inte påverka mig mer när medicinen var rätt inställd kändes allt ok.
Tog ändå fram min telefon, slog in hypotyreos och väntade. Låg ämnesomsättning visade första träffen och jag kunde checka av nästan alla symptom.
Men sedan ... "sjukdomen från helvetet". Inte bara en gång läste jag det. "Sjukdomen man aldrig blir av med, trots medicin." "Sjukdomen som till slut slår ut dina binjurar och det kommer du aldrig att få testa." "Du kommer aldrig att hitta rätt dosering för värdena ändras så snabbt".
. .
Jag läste, och läste. Blev sjukare och sjukare för varje sekund. Insåg till slut att det inte var en sjukdom man kunde leva ett bra liv med.
Hur skulle det gå? Med barnen? Jobbet? Träningen? Skulle jag fortsätta gå upp i vikt som jag redan gjort, trots att jag knappt åt något? Det var tur att jag fött mina barn, minns jag att jag tänkte, för med denna "sjukdom från helvetet" skulle även detta vara en omöjlighet.
Så la jag från mig telefonen och beslutade mig för att inte söka mer info. Jag mådde nog dåligt.
. .
Det visade sig att mycket stämde och det kanske var bra att jag inte visste att jag faktiskt skulle ha nästan ett år framför mig av att vara låg, må dåligt och tycka att livet var så där ...
Jag var besviken över att få diagnosen via telefon, att inte få relevant info – och att just jag drabbats. Nya symtom dök upp, pulsen var låg och jag stod inte ut med att sitta en hel sommar och vänta på att man skulle hitta rätt dos.
Jag ville ur detta!
. .
Jag sökte ny vårdcentral, fick en ny läkare som såg in i min oroade kropp och själ. Fick snabbt en rejält högre dos och äntligen kände jag effekt. Äntligen fick jag prata med en läkare öga mot öga. Efter ett tag kom viljan att kliva upp på morgonen tillbaka, om än inte jättestark. Träningen var räddningen, källan till att få endorfinerna att rusa och få svettas ut lite oro. Jag kommer aldrig att glömma hur jag och min vän rullade ut på rullskidor en tidig morgon. Mina tårar rann i takt med pulsen som steg och min vän frågade: "Men Åse, ska vi vända?". "Nej, nej", pep jag till ljudet av stavarna i asfalten. "Det kommer att bli bättre snart!"
Vi har skrattat så många gånger åt detta tragiska, men ändå komiska ögonblick. Hur det var ett så sjukt, men ändå så levande ögonblick. Att kunna ha den fysisk träningen som snuttefilt och som kroppens eget läkande.
. .
Sakta men säkert har jag lärt mig att bli kompis med sjukdomen. Att acceptera den och att livet kan bli bra ändå. Att inte jobba mot, utan med.
Googla aldrig en sjukdom och var försiktig med att ge dig själv en diagnos! Mycket som står på nätet om sjukdomar är tyvärr inte positivt och ofta förstorat. Nu har jag blivit kompis med min sjukdom. Ibland bråkar vi lite och jag vill kasta ut eländet, men sedan blir vi vänner igen.
Ibland åker jag in i min "hypo-bubbla" och känner mig konstig igen. Jag måste passa mig för för mycket intryck, för mycket stress och är noga med mat och sömn. Jag tränar för ännu ett Vasalopp, skrattar högt varje dag och jag ser på avstånd hur hur denna "sjukdom från helvetet" gjort mig både klokare, smartare och tacksammare för allt jag har och den jag med eller utan sjukdom, faktiskt är.
. .
Åse listar, 5 bästa just nu:
1. Ljuset! Känns tydligt på morgonen hur det återvänt.
2. Kallt, snö och riktig vinter. Älskar vinter.
3. Att tävla igen. Sjukt kul, om än sjukt jobbigt, med dessa långlopp. Älskar kicken efteråt.
4. Mitt jobb. Att få jobba med människors hälsa och peppa till träning är det bästa jag kan tänka mig.
5. Livet. Inte i går. Inte i morgon. Utan just precis i denna stund.