Mätta, nöjda och glada. Jag och min vän lämnar restaurangen där vi avnjutit en lunch. Vi har käkat god, vällagad mat, plockat från en stor och fräscht upplagd salladsbuffé. Det fanns också hembakt bröd för den som var sugen på det.
Det är mycket folk i farten och stämningen känns lite fredagsaktig. En av ägarna, tillika en av kockarna, rör sig inne i restaurangen och fyller på faten.
Han hejar glatt på alla hungriga lunchgäster och slänger något vänligt ord tillbaka till mig då jag berömmer maten.
.
Samma dag besöker jag en butik i stan. Två ur personalen står och pratar med varandra och ser mig knappt. Det är lugnt inne i butiken och trots att jag behöver hjälp, tar det lite för länge för dem att förstå det. Jag ställer alltid höga krav på service och trippar innan hjälpen nått fram ut från butiken.
En av säljarna pilar efter mig och ropar ”Hade du behövt hjälp?”. Too late! De ska inte få sälja något till mig.
Jag tackar, med nej-tackar, och letar mig till nästa butik för att shoppa vidare.
.
Jag kan bli så otroligt irriterad, när folk som arbetar inom serviceyrken inte anstränger sig. Det finns många dåliga syltor där personalen inte ens hälsar och där man verkar ha glömt bort hur ett leende skapas.
Jag tänker att de personerna är i helt fel bransch.
Snipiga surtanter och surgubbar (behöver inte alls vara gamla) som får en att känna att man är besvärlig för att man behöver deras hjälp, eller tänker beställa deras mat.
.
Ibland tänker jag att detta sur-fenomen finns för att vi bor i en liten stad och för att konkurrensen är liten. Folk har liksom inga valmöjligheter utan måste komma och handla ändå – i en tid då näthandeln är gigantisk.
Kanske hör jag till den gamla sorten, men även om jag ibland nätshoppar så älskar jag att känna, prova och få personlig hjälp när jag handlar.
Priset spelar faktiskt lite mindre roll, bara det är bra service. Lite som Julia Roberts i filmen ”Pretty Woman”, där hon står med tio personal som bär fram allt som kommer att passa henne perfekt.
Dessutom får hon dricka champagne under tiden hon testar. Det skulle vara grejor, det!
.
Kanske kan man inte ha tio ur personalen på en kund, samt servera champagne till alla sina kunder. Men lite mer guldkant skulle många enkelt kunna fixa fram.
Bara den handlare i stan som i alla år bjudit på geléhallon ur en liten glasburk. Det blir en mysig grej som man förknippar butiken med.
Alla inom affärs- och restaurangbranschen borde sätta sig ner och skriva ner allt som kan bli bättre utifrån sett.
Ibland kan intentionen vara rätt, men hemmablindheten tar över och man blir lite för bekväm.
Så – fram med charmen, om än inte champagnen, och låt oss få känna fredagsfeeling på en tisdag. Då kommer vår handel och våra restauranger att blomstra vidare. För det finns så mycket potential!