Måndag: Föräldramöte för min dotter Vildas klass. Check. Fredag: Utvecklingssamtal för sonen Svante. Check. Måndag: Utvecklingssamtal för Vilda, check. Torsdag: Föräldramöte Vildas innebandy, check. Onsdag: Föräldramöte Svantes klass, bom. Skit också.
I lördags avslutningsmöte fotbollen, Vilda. Check.
Upptaktsmöte Vildas innebandy. Check, men hade tagit fel på dagen.
.
Det är alltså sju möten på tio dagar! Det är helt galet vad möten det är denna årstid. Alla måste ses och styra upp inför höst- och vintersäsong.
Men jag håller på att bli galen. Kanske är jag världens har jag världens svåraste att sy ihop saker bland jobb och annat, men alla dessa tider och möten – det är bara mycket.
I synnerhet när både jag och min man jobbar kvällar. Förutsättningen är att man båda jobbar dagtid och är två föräldrar. Minst. Och att en av oss vill vara klassförälder, kassör eller med i föräldragruppen.
.
Att sedan lägga till träningar och komma ihåg om det var träningen eller föräldramötet som var 18? Eller var det då vi skulle ha föräldramöte under träningstiden? Ja, ni hör ju! Jag tror baske mig jag måste utse en mötesansvarig i familjen. Det väller in mejl med inbjudningar och tar man dem inte direkt så är chansen ungefär hundra procent att man missar det.
.
Jag försöker göra mitt bästa och tänker att det är märkligt hur alla bara verkar rodda detta utan att blinka. Visst har vi olika fallenheter och jag vet att för många kanaler in får min hjärna att bli överfylld och i behov att sålla bort saker som inte får plats.
.
En fin sak med att inte vara anställd är att slippa personalmöten där man för hundrafemtionde gången diskuterar exakt samma saker, och där alla fortfarande ska tycka om allt.
Så ska man dessutom ha smågruppsmöten om vissa frågor och vips har en halv vecka gått åt att sitta och mötas.
Jag vet! Så klart måste man ha möten ibland, men i många fall tar det för mycket och lång tid. Älskar när man möts och rappt drar igenom allt och så är det bra med det.
Men när man sitter där och känner hur alla verkar vilja snick-snacka, utom just jag ...
.
Skulle man göra en uträkning på hur lång tid olika saker tar att rodda i, då tror jag att resultatet skulle bli att vi ofta lägger för lite tid på varje grej. Det är därför vi blir stressade.
Vi tänker att saker ska ta kortare tid än vad de egentligen gör.
.
Men man vill liksom inte klaga, för barn har jag och jag vill att de ska hålla på med sina aktiviteter. Kan gärna baka fika och stå och flippa burgare på någon match. Men ibland blir det bara för mycket för Borgerydskan och hennes tankeverksamhet.
Och då är vi ändå två vuxna och bor tillsammans. Tänk alla som ska rodda allt detta helt själva och kanske dessutom jobbar skift. Det borde fasen vara så nära rymdforskning man kan komma. Fet guldstjärna borde de i alla fall få!
.
När jag har personalmöten så sker det oftast på rullskidor. Jag sticker ut med en full dagordning och kommer tillbaka ett par timmar senare med massa lösningar på punkterna, nya fräscha idéer och med världens grymmaste att-göra-och-prioritera-lista. Egentligen tänker jag att möten och deras miljö generellt är för okreativa. Men nu är det dags i alla fall.
Föräldrainfo med dotterns innebandylag står på schemat. Bring it on!