Det sitter en man på ett fik i stan. Jag, min syster Anna-Karin och min dotter äter lunch på samma kafé.
Jag sneglar lite nyfiket på mannen som ser mer och mer bekymrad ut. Han skruvar på sig, sitter där ensam med sin kopp kaffe i handen. Så ser vi hur hans bekymmer verkar tillta. Till slut tar han av sig glasögonen och torkar sina tårar.
Vi går fram och frågar hur det är fatt och varför han är ledsen. Han tittar förvånat upp och berättar. Han gråter över hur världen ser ut, över rädslan att vi människor slutar känna empati. Över elände och allt han varit med om.
Dessutom hävdar den söte mannen bestämt att vi alla borde finna Jesus. Ja, han är verkligen bekymrad.
.
Vi pratar inte länge men han berättar sen att han bor på ett boende och vilka som jobbar där. Så förbyts bekymret i ett helt annat uttryck och han lyser upp.
Han berättar att det är så bra där och frågar om vi jobbar inom psykiatrin. Efter en liten stund tackar vi för samtalet, önskar en bra dag och stryker honom på armen.
När han ställer sig upp för att gå säger han: ”Anna-Karin och Åse, det ni gjorde ska jag aldrig glömma. Det är tur det finns sådana som ni”.
.
Det enda vi gjorde var att vara medmänniskor. Att inte låta någon annan sitta och gråta ensam på ett fik. Min dotter tittar på vad som händer och ler hon med.
Inga konstigheter, hon bara frågar vad det handlade om och kanske, kanske har hon fått sin dagliga dos av att lära sig om livet.
Att man ser varandra, bryr sig och tar ansvar. Inte bara för sig själv, utan också för andra.
.
Jag blir varm i hjärtat av mannen på fiket, av det han just sagt och jag tänker att alla nog skulle gjort samma sak.
Eller – kanske inte.
Inte för att jag och min syster skulle vara bättre än någon annan, men många är rädda för det vi inte känner till och det som kan verka udda.
.
Vi menar stolt att vi älskar förändringar och gillar det ovanliga, men jag tror inte riktigt på det. Rädslan för det okända, det vi inte är riktigt trygga i och det som är nytt, skrämmer.
Kanske är det just därför några av oss tycker att Sverige är för litet för att vi ska bli fler.
Men vilka är vi att säga att fler inte får plats? Att det kostar för mycket? Att brottsligheten ökar?
.
Den dagen vi skulle stå där själva. Då vi skulle måsta välja ut saker som ryms i en ryggsäck till vår familj. Då vi inte har råd att ta med alla i familjen.
Då vi skulle måsta lämna allt som varit en del av oss, vårt arv, våra vänner, mormor och morfar.
Förhoppningsvis är det en utopi att det skulle hända, men tänk dig in i någon annans situation. Tänk dig sedan att kanske mötas av motstånd, av folk som tydligt visar att du inte är välkommen.
.
Då värmer det att se att vi Pitebor denna vecka har visat upp något annat. Vi har tagit emot människor, handlat förnödenheter, berett plats.
Det värmer gott!
Att sedan några undrar var friidrottarna ska utöva sin sport ett par veckor är en annan historia. Vad sägs om att gå ut genom dörren och se hur man kan träna utomhus ett par veckor? Enkelt.
.
Denna vecka fick jag dessutom chansen att ha sjutton personer från olika länder på ett av mina gruppträningspass. Vilken grej!
Full klass, alla fick plats, de gav energi tillbaka och körde på.
Någon dag senare träffade jag några av dem på stan. Jag vinkade och ropade ”Hej kompisar!” De ropade glatt tillbaka och log brett. Kanske behövs det inte mycket för att visa oss medmänskliga. En strykning på en annan människas arm, ett stort leende och några varma ord räcker långt.
För visst fasen får vi alla plats, bara vi makar på oss lite.
.
ÅSE LISTAR, 5 bästa träningen just nu:
1. Korta intensiva pass i backar känns fint nu. Inte för varmt, inga mygg och en oslagbar känsla efteråt.
2. Träning som utmanar rörlighet, styrka och balans i ett. Känns hett och ser till att våra kroppar håller sig smidiga, starka och mjuka.
3. Utegymmen. Fantastiskt att vi har flera stycken.
4. När mörkret och kylan faller – ta dig in på en anläggning och träna i grupp. Kul, peppande och skönt att någon styr upp träningen åt en.
5. Längre pass utan krav på intensitet på cykel, i löpspåret eller på annat sätt ute i naturen. Långa pass skänker långa långa stunder av endorfiner.