Hon är 13 år. Hennes fotbolls- eller hockeyhjärta bubblar fortfarande. Det bästa hon vet är att hänga med polarna i omklädningsrummet. Att öppna den illaluktande trunken, vars äckliga hockeyhandskar flera dagar efter en match fortfarande kan göra henne påmind om en vinst.
Eller en förlust.
När händerna osar lagkänsla.
Där svettinpregnerade benskydd känns tunga av adrenalin, svett och kämparglädje. Skratten efter en match, gråt efter en annan match. En avslutning med bad eller en god middag. Glada föräldrar och en härlig stämning. Skämten som osar i omklädningsrummet. Fikat i soffan hemma efteråt och den goda sömnen efter en hård träning. Hjärtat bultar av allt detta och lyckan är total. Laget är magi! 13-åringen är en del av magin och inget kan stoppa henne.
Men en dag börjar det kännas märkligt i det vackra 13-årshjärtat. Glädjen och känslan av att passningar och skott sitter, blandas med att självförtroendet börjar vackla. Drömmen om NHL känns suddigare.
Plötsligt sitter ingenting längre, känslan i omklädningsrummet har stelnat.
För nu gäller det. 13-åringen vet, men kan inte sätta ord på det. Det känns som att någon snörpt en snara runt halsen, så hockey- eller fotbollshjärtat slår svagare.
Krav.
Nu gäller det. Jag måste visa. Fast jag gråter i kudden samma kväll.
Hon lyssnar när tränaren med inlevelse drar laget för dagen. Alla är med. I första perioden. Sedan samlar man ihop sig. 13-åringen är inte en av de som duger i nästa. Resten av laget kastar sig ut och kör. Hon krymper mer och mer.
Undrar varför hon blir bortvald. Hon som har kämpat i laget sen hon var fem år, en liten sak i för stora byxor och en hockeytröja som nådde ner till fotknölarna. Hon har alltid tänkt att hon är bra, trots att hon inte gör alla mål eller alla fina pass. Hon har varit en bra lagkamrat, stöttat andra, hejat på och kämpat. Men nu. Bortvald.
Nästa träning ska det köras hårt, betämmer hon sig för. Hon gör allt för att visa dem, men allt blir fel. Frustration och färger i grått har ersatt glädjen och bubblet.
Tränaren raljerar okänsligt att det är så det är när man börjar vara äldre. Det är ingen lek längre. Att det minsann bara är "upp med hakan och fortsätt kämpa".
Men 13-åringen bestämmer sig för att aldrig, aldrig mer bli bortvald. Hon sätter sig hemma med sig Ipad och livet i omklädningrummet lägger sig i en speciell liten plats i hennes hjärta.
En plats för första gången kantad av svärta och en känsla som någon annan skapat.
Många skulle ha kunnat fortsätta länge till som aktiva, istället: Ett sargat idrottshjärta. Känslan av att vara värdelös. Att bli bortvald som vuxen gör ont. Men när man är 13 år, gör det ännu ondare. Det är för tidigt.
Vi barnledare, vi tränare, vuxna och föräldrar. Vad är egentligen syftet med idrott? Har du tänkt på det? Din egen vinning, och att förverkliga dig själv som tränare är totalt värdelöst. Du borde vara den som blir bänkad.
Syftet med idrott och när en elitsatsning ska ta vid borde klubbarna ha tydligare svar på. Det är vår uppgift att tillsammans tolka.
Är det viktiga verkligen bara att vinna och att producera nya stjärnor? Tro inte att det är denna väg som får en stjärna att födas – eller ännu viktigare ett barn att växa till full potetial.
Det handlar om något helt annat.
Åse listar, 5 ledord inom idrott för barn och ungdom:
1. Glädje. Hur skapar vi detta för alla?
2. Flexibilitet. Vi är alla unika och kan inte prata på samma sätt med alla. Ta dig tid att lyssna vad barnen har att säga och hur de upplever sin idrott.
3. Så klart hälsa. Att barnen ska stärka sina kroppar. Se hur det påverkar dem då de väljer att sluta med idrott.
4. Rannsaka dig själv som ledare, vad är ditt syfte? Hur bra ledare är du? Kanske dags att släppa fram någon annan?
5. Saknas: En "sluss" där alla som vill fortsätta idrotta kan ha chans att på öppna tider. Borde inte vara svårt att genomföra om alla hjälps åt.