Termometern visar nästan 30 grader i skuggan, Magdalena Pajala möter upp i sommarfin, vit blus och shorts vid det röda huset ute vid havet i Junäsviken.
– Det känns så fel att säga att det här är ”stugan”, utan egentligen känner jag mig mer hemma här än inne i stan, säger hon och berättar att det är maken som byggt huset (som de också ritat tillsammans).
Tomten i Junäsviken hittade de för tre år sedan:
– Vi var förkylda båda två och hade inget annat att göra än att åka ut och kolla på tomter. Man kan säga att det blev en bra förkylning, men också en dyr förkylning (skratt).
Huset är nybyggt, men blandat med ”gamla” inslag. Dörren är från en gård i Älvsbyn, de vackra fönsterna har suttit på Piteå stadshotell, husets murstock är murad med stenar från Boden och kaminen kommer från Kiruna.
– Det här händer något med mig när jag kommer ut hit, jag får ett lugn och trivs verkligen med att ha havet och naturen nära, säger Magdalena Pajala.
Intresset för att friluftsliv och längdskidåkning fanns i familjen när Magdalena växte upp. Redan som tvååring stod hon på längdskidor, men då var hon ”arg” och kastade både skidor och stavar.
Under årens lopp har hon testat på både fotboll, handboll, golf, orientering, löpning och kanot.
– Men jag har alltid föredragit individuell idrott. Sedan hade jag talang för längdskidor, det gick bra i redan unga år och det var extra roligt.
Hon kom in på skidgymnasiet i Gällivare, men det kändes inte rätt.
– Jag var bara 15 år då. Det var tidigt att flytta hemifrån och blev en stor omställning, det är svårt att sätta fingret på varför jag inte trivdes, säger Magdalena.
Efter två år bytte hon till skidgymnasiet i Sollefteå, där det blev ytterligare två års studier.
I efterhand konstaterar hon att hon är glad över att hon faktiskt vågade göra en förändring när det inte kändes bra.
Trivdes du bättre i Sollefteå?
– Ja, det gjorde jag. Det var en större gemenskap bland oss som gick där och väldigt bra uppstyrt av tränarna, något jag behövde just då. Sedan är Sollefteå en väldigt mysig liten stad.
Efter Sollefteå gick flyttlasset till Östersund där Magdalena bodde och tränade i två år.
– Det väldigt trendigt att vara där då, men jag längtade bara hem till Piteå hela tiden. Jag är verkligen hemmakär.
I dag är Piteå basen och mitt i den varmaste sommaren är hon i full gång med stenhård träning, uppstyrt att nya tränaren och vännen David Hedlund, som tidigare också tävlat för Pite Elit.
– Det finns ett syfte med varje pass och det är ett annat upplägg med block, ett tydligt fokusområde under några veckor. Nu kör jag tre veckor med tuff belastning på kroppen, en tävlingslik belastning för att öka syreupptagningen, säger Magdalena som var igång redan klockan sex på morgonen med ett rullskidpass.
Hur tänkte du när du bestämde dig för att bli mamma mitt i längdskidkarriären?
– Jag har alltid sett mig själv som en ung mamma och längtat efter barn. Det är en utmaning att kombinera livet som mamma med att vara elitidrottare, men samtidigt vet jag inte heller hur länge jag ska hålla på med längdskidåkningen – fem eller tio år till?
Hon menar att det inom längdskidåkningen och idrottsvärlden och finns flera, bra förebilder – Marit Björgen, Kikkan Randall, Katja Visnar, Maria Rydqvist och Britta Johansson Norgren.
– De har inspirerat mig, säger Magdalena som berättar att den egna klubben – Pite Elit också stöttat henne fullt ut, något som varit viktigt.
Vi pratar om den stora omställningen att bli mamma.
– Mitt största fokus nu är ju Elsa, sedan har jag aldrig haft ett sådant lugnt inom mig sedan jag blev mamma, säger Magdalena Pajala som berättar att hon samtidigt uppskattar de egna träningspassen ännu mer. Tycker det känns lättare att ge sig ut, när hon vet vad som väntar henne sedan.
Redan fem veckor efter att dottern fötts stod hon på längdskidor igen. Efter fem månader åkte hon SM i Skellefteå. Tog sig vidare från prologen och åkte kvartsfinal med OS-medaljören Stina Nilsson.
Vad är målet i vinter?
– Jag har inget tydligt resultatmål när det är svårt att veta var jag kommer att vara då formmässigt. Jag ser VM framför mig i drömmen, men tar samtidigt en dag i taget. Att åka en världscuptävling är jag också väldigt sugen på, det känns som en utmaning att ta sig dit, men samtidigt som ett realistiskt mål.