Vi börjar från början. I Skuthamn. En liten kille på 10 år som precis som kompisen vill spela hockey i MSSK.
– När jag väl fått ihop grejor själv och skulle börja spela, då slutade han, berättar Anders.
Han började spela ändå men det blev en tuff början. På den tiden, för drygt 40 år sedan, fanns det fortfarande ledare som lät barnen välja lagkamrater. Anders var liten och osäker och blev på sin första träning vald sist, följt av en syrlig kommentar. Han knöt handen i fickan och fortsatte. Passionen för hockey var starkare.
– Jag kände tidigt att jag älskade hockey. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Kanske var det passionen att tävla och mäta sina krafter som fällde avgörandet.
I 15-årsåldern kom han till A-laget. Där kände han sig omedelbart uppskattad och omhändertagen.
– Det var som att komma till en familj. Det fanns respekt för den man var och jag kände mig som en i laget från början. Jag har hela tiden försökt återskapa den känslan i det lag jag tränar och tränat.
Krobbes ledarstil är omvittnat lugn. Som under den episod under en match då det blev våldsamt mellan två spelare. Medan motståndarlagets coach stod och skrek och svor så höll sig Krobbe lugn.
– Hela laget valde att försöka vända fokus inåt, mot att slutföra matchen. Jag är stolt över att vi gjorde det på ett proffsigt sätt. Det inger nog mer respekt gentemot det andra laget att man står starka och coola tillsammans istället för att vända sig utåt och fightas.
Men, samtidigt är ju hockey som sådan en ganska adrenalinstinn sport, eller?
– Ja, adrenalinet ska ju pumpa, det är ju en tävling och kamp självklart. Det gäller att hitta en balans. Det är inte alltid lätt.
Det är inte bara inom idrotten Anders tillämpat sina ledaregenskaper. Han har också arbetats som fritidspedagog på Tallbackaskolan mellan 1996 och 2011.
En mamma berättar om hur hennes son hade stora problem i sin ordinarie skola. Till slut satt han mest på skoltaket under lektionerna.
Efter två veckor på Tallbacka, med Anders och de övriga i personalen, hade en förändring redan börjat skönjas.
Två år senare var han tillbaka i sin gamla skola och mådde bra.
Vad anser han då vara nyckeln till förändring hos människor och team?
– Min pedagogik handlar i grunden om anknytning och bekräftelse. Alla vill bli älskade. Blir man det så stärks självkänslan. Får vi inte kärlek så vill vi i all fall bli beundrade. Om vi inte blir det så blir vi oftast istället hotfulla och aggressiva.
– Genom mycket beröm och ömhet så kommer vi också närmare den vi vill nå fram till.
Han beskriver ett scenario med två barn som står på skolgården med en påse kulor som de ser ut att leka med tillsammans. Går man närmare handlar det om att en stjäl från den andre.
Det kan också vara tvärtom.
Att ett till synes negativt första intryck kan vara felaktigt. Går man närmare ser man något positivt istället.
– Så är det ju nästan alltid med människor. Vi ser inte människan bakom hennes agerande förrän vi kommer henne närmare.
Är du verkligen så bra som det verkar Anders?
– Nja, frågar du sambon så får du nog kanske ett mer nyanserat svar, Anna-Lena och barnen ser nog oftast mitt sanna jag skrattar han. Jag är nog tämligen lätt att läsa av. Vi har det förhållandevist jämlikt hemma när det gäller hushållsarbete och sådant. Men det kan alltid bli bättre. Jag är mer rationell medan Anna-Lena sätter finessen på det hela.
Barnen då. Vad skulle de säga om dig?
– Att jag är en snäll och engagerad pappa. Men kanske inte lika mycket när jag är stressad eller hungrig. Att jag visar känslor och kramas mycket.
Anders Johansson beskriver sitt eget barndomshem som tryggt och harmoniskt. Hans pappa jobbade på SCA och mamma jobbade natt som undersköterska. Hon var därför oftast hemma på dagtid. I familjen fanns också två äldre systrar och en yngre bror.
– Den trygghet jag kände som barn ligger också till grund för den känsla jag försöker skapa i laget. De säger ofta att de upplever det som en familj. Alla tränarna pratar mycket med spelarna och varandra för att lära känna alla. När någon frågar om favoritstunder i karriären så minns jag tillbaka på atmosfären i omklädningsrummet snarare än enskilda matcher. Vi ska coacha spelarna till att bli hela människor, inte bara spelare, det är ett teamwork.