Han är på bra humör, Kefle, när han hjälper till att veckla upp picknickfilten i Badhusparken.
– Jag älskar den här parken. Den är perfekt då man som jag bor i centrala stan, säger han med endast en liten svårplacerad brytning.
Han ler ofta och har en positiv framtoning. Just det att le tycker han är viktigt för att skapa kontakt och ett råd han ger ofta i sitt arbete som flyktinghandläggare.
– Det ger så mycket och kostar ingenting.
Han var den första eritreanen i Piteå och även nästan den första mörkhyade. Men till skillnad från andra med mörk hudfärg har han inte upplevt rasismen.
– Inte i Piteå, men i Uppsala dit jag kom först från Eritrea. Jag tror att de som kommer nu har det svårare eftersom det finns många fler. I Piteå var man mer nyfiken på vem jag var än fientlig.
Kefle flydde från Eritrea 1984 då han var 22 år. Eritrea var Etiopisk koloni och det pågick ett självständighetskrig.
– Pappa satt i fängelse och jag var ende sonen. Det var otryggt att bo där och mina föräldrar var oroliga för min skull och ville att jag skulle lämna landet.
Så det gjorde han. Färden gick till Etiopien, Italien och sedan Sverige.
– Min flykt var lindrig i jämförelse med de historier jag får höra idag. Likaså gick det snabbt för mig att få uppehållstillstånd, berättar Kefle som hamnade i Uppsala.
På frågan hur han upplevde Sverige svarar han att det var något helt annat än de bilder han fått se i den kristna skolan i Eritrea.
– Främst var det vädret, det var kallt på hösten och så var människorna annorlunda. Det kändes ensamt, hemma så välkomnas alla nya, här var det ett måste att själv våga ta kontakt.
Efter två år i Uppsala tog han tåget norrut och hamnade i Piteå för att gå på Framnäs folkhögskola. Skolan valde han eftersom han var den enda flyktingen och Kefle ville lära sig språket.
– Det var rätt tåg, de som åkte söderut tog fel tåg, säger han och skrattar.
Han tyckte svenska lät som att någon sjöng och hade svårt att veta om det verkligen var någon som sjöng eller om man pratade.
Att lära sig språket så fort som möjligt var ett råd av en vän som han tog fasta på. Han åkte buss, pratade med busschauffören och passagerarna, och lärde sig på så sätt att både hitta och att våga ta för sig.
– Den första gången jag åkte buss trodde jag det var förbjudet att prata eftersom det var så tyst, säger han och skrattar högt.
Han hade turen att få en ”adoptivmamma”. Tack vare Berit Öhlund kom han in i svenska samhället och i hela hennes familj.
– Hon stod på Domus och pratade om Eritrea, vi började prata och på den vägen är det, säger han och tillägger att hon är gudmor åt en av hans döttrar.
– Hon var som flyktingvännerna som finns nu ska vara. Jag fick ”direktintegration”, säger han som vet hur viktigt det är med svenska vänner för att lära sig språket.
Efter 30 år i Sverige känner han sig som svensk, men innerst inne har han hemlängtan. En längtan som blivit större ju äldre han blivit.
– Jag hade planer på att flytta tillbaka 1991 men innan jag fått arbete så blev det krig igen.
Han har varit på besök i landet för många år sedan. Även om han känner sig som en eritrean innerst inne, märkte han på plats att han blivit ”försvenskad” då han blev irriterad på systemet och hade glömt att man inte säger nej när man blir bjuden på mat även om man är proppmätt.
Nu har Kefle tappat hoppet och har förlikat sig med tanken på att bli i Sverige.
– Jag gifte mig och barnen kom och nu har jag gett upp. Men jag skulle väldigt gärna vilja visa mina barn mitt fosterland. Nu går det inte att hälsa på, det är för stor risk då jag kan bli anklagad för vad som helst och hamna i fängelse.
I tio års tid har han arbetat med flyktingar och de sista åren som flyktinghandläggare.
– Fördelen är att jag själv är flykting och kan förstå hur svårt det kan vara. Jag kan använda min egen erfarenhet och det går lättare att prata eftersom jag inte behöver någon tolk, säger den flerspråkige.
Vikten av att lära sig språket är något han trycker på.
– Jag brukar säga att man ska lyssna på radio och inte vara rädd för att prata. Då kan de säga att ”de kommer att skratta åt mig” och då svarar jag att ”det är bättre med skratt än gråt”.