Det var söndagen den 4 oktober 1981. Vad det var för väder den dagen minns inte Mats Vikgren. Faktum är att han inte minns någonting från och med en och en halv månad före olyckan. Familjen var bjuden på middag hos barnens farmor. De hoppade in i familjens orange Volvo kombi och lämnade villan på Mossen. Lillasyster åkte med en släkting i en annan bil. 14-årige Mats Vikgren satt som så många andra barn mitt i baksätet och lutade sig fram för att se bättre.
– Vi frontalkrockade med en kvinna som tog livet av sig i höjd med Lomtjärn. Mamma hade bilbälte och klarade sig oskadd fysiskt. Pappa fick motorn i knät. Han dog i kollisionen, säger Mats Vikgren.
Mats ena handled knäcktes och nyckelbenet slets ur led. Han flög med huvudet före in i bilens instrumentpanel. Det tog fyra veckor innan han vaknade upp efter olyckan.
– Folk brukar fråga ”men är du inte arg på hon som gjorde det?”. Nej, säger jag då. Hur ska jag kunna hata någon som är död? Vad hjälper det mig om jag går omkring och är bitter? Livet måste gå vidare annars blir det för tungt och leva. Och livet är ju så härligt, säger han.
Efter olyckan slutade i princip hela högersidan av kroppen att fungera.
– Jag fick lära mig gå och prata på nytt, säger Mats Vikgren.
Ändå känner han att han har klarat sig bra.
– Jag fick fysiska skador. Men jag förstod fortfarande när folk talade till mig. Och jag kan vara med i diskussioner, läsa och skriva. Så jag känner ändå att jag hade tur, säger Mats Vikgren.
Han har fått höra av anhöriga att han blev personlighetsförändrad efter olyckan.
– De säger att jag var mycket blygare innan. Nu är jag sjukligt positiv, säger Mats Vikgren med ett stort leende.
Olyckan ändrade mer än hans fysik och personlighet. Den har gjort avtryck både på Mats Vikgrens yrkesverksamma liv och de ideella engagemang han åtagit sig genom åren.
– Jag är med i Personskadeförbundet RTP:s förbundsstyrelse, sitter i styrelsen för Neuroförbundet i Piteå, är engagerad i Kandalakshavännerna också är jag ordförande i Personskadeförbundet i Piteå. Men skriv inte allt det där, säger Mats Vikgren och skrattar.
Vänorten Kandalaksha har han besökt 29 gånger.
– De har lagt ner barnhemmet där nu och börjat med familjehem istället. Och så har de gamla fått hemtjänst, tack vare vänortssamarbetet. De har blivit inspirerade av hur vi har det här i Piteå, säger han.
Han hoppas även att han bidragit till en annan typ av förändring i Kandalaksha.
– Jag har visat att även funktionshindrade kan vistas ute i samhället. I början när jag var där såg man aldrig någon funktionshindrad.
Men det kanske största engagemanget har han lagt ner i Personskadeförbundet RTP genom att vara ute och informera om trafiksäkerhet på skolor och militärförläggningar.
– Sammanlagt har jag gjort över 800 informationer, så jag kan det jag pratar om, säger Mats Vikgren.
Han berättar att antalet döda i trafiken har minskat från 1 308 år 1970 till 260 förra året.
– Och ändå säger folk att det var bättre förr!
På föreläsningarna är det främst tre saker han förespråkar. Att man ska använda bilbälte, att man ska vara nykter i trafiken och att man ska använda cykelhjälm.
– Jag brukar ha med mig en liten cykelhjälm i miniatyr och ett ägg. När jag släpper ägget när det ligger i hjälmen så håller det. Sen lägger jag det i en påse och släpper det.
Mats Vikgren gillar att vara ute och motionera. Han kommer cyklande precis som vem som helst. Det är först när han hoppar av cykeln man ser att han går lite underligt. Han tar i hand med vänstern, högerarmen kan han inte röra så mycket. 2009 cyklade han Vättern runt, ett lopp på 30 mil.
– Jag cyklade året efter också, men då tvingades jag avbryta efter 18 mil. Min balans är inte så bra, så jag cyklade omkull och slog upp överläppen, säger han och pekar på ärret.
– Funktionärerna trodde jag hade fått hjärnskakning men då sa jag ”Nää, jag vet hur det känns att ha hjärnskakning!”. Och när jag kom in på akuten sa läkaren ”Tvingade de dig att avbryta för det där lilla?”, berättar Mats Vikgren och skrattar.