Freetown, Sierra Leone. Huvudstaden som ligger längs kusten i nordvästra Afrika, med långa vita strandstränder och en stimmig stadskärna. Där växte Samuel Kamara Junior upp. En stad som han ser tillbaka på med kärlek, men också glimtar av illvilja.
– Det var inte så lätt att växa upp i Sierra Leone, människorna är väldigt öppna och snälla, men det är mycket problem med korruption, berättar Samuel.
Den typiska familjen i Sverige brukar bestå av fyra personer, men hemma hos Samuel i Freetown såg det lite annorlunda ut.
– Jag har en stor familj, säger Samuel och skrattar. Jag har 22 syskon, fem av dem är mina helsyskon. Vi bodde alla i samma hus, så det var väldigt mycket liv hemma. Men det var också mycket kärlek.
Samuel trivdes bra med sitt liv i Freetown fram till han var 14 år. Det var året som hans pappa gick bort och de var tvungna att flytta in hos sin farbror för att klara av vardagen, men Samuel och hans farbror kom inte alls överens.
– Det var ganska svårt att vara barn där efter att min pappa gick bort, min farbror var våldsam och det är på grund av honom som jag var tvungen att flytta hemifrån.
Samuels trygghet blev fotbollen. Redan som liten drömde han om att en dag bli en professionell fotbollsspelare.
En höstdag samma år som hans pappa hade gått bort, anordnades det en fotbollsturnering på stranden vid Freetown. Han anmälde sig och blev vid turneringens slut utsedd till bästa spelare. Han hade ingen aning om att det var en svensk fotbollsagent som var och tittade på turneringen. Agenten kom fram till honom och erbjöd honom en chans att få spela i Sverige.
– Först var jag lite rädd för att tacka ja, jag visste ju inte riktigt vem han var. Men en tjejkompis kände honom och sa att han var okej. Han sa att han ville hjälpa mig och lovade att det skulle gå bra, så jag litade på honom och tackade ja.
Ett år senare, 2012, satt sig femtonårige Samuel på ett flygplan i Freetown, och efter en lång resa tog han sina första steg i Sverige.
– Jag hade ingen aning om hur det skulle bli här, jag hoppades bara att allt skulle gå bra. Jag ville lära mig språket, och komma in i samhället. I början var allting väldigt förvirrande.
Samuel fick till en början spela fotboll på olika idrottsläger runt omkring Stockholm, men främst väntade han på att få sitt uppehållstillstånd från Migrationsverket. Väntetiden blev två månader, och då fick han beskedet om att han skulle bo uppe i Norrbotten.
– De visade på en karta och pekade långt upp, och så sa de att det kan bli kallt där. Det var det jag fick veta.
Han kom till ett boende i Öjebyn under vintern, en främmande årstid för en kille som växt upp i Freetown.
– Jag började gråta när jag kom hit. Jag hade aldrig sett snö, eller känt sån kyla och det blev för mycket, säger han med ett leende.
Men allting blev snabbt bättre. En dag i kyrkan träffade Samuel familjen Wirtala som bjöd in honom till sitt hem, och där Samuel fick bo under två års tid. Hemma hos dem lärde han sig snabbt språket och om den svenska kulturen, och på fotbollsplanen lärde han känna nya kompisar.
– Familjen Wirtala blev som min egen familj, de tog hand om mig och visade mig hur allt fungerar här i Sverige. De betyder väldigt mycket för mig i dag.
Men vissa bitar av den svenska kulturen var lite knepigare att förstå sig på tyckte Samuel.
– Det sociala är väldigt svårt, som när man står och väntar på bussen och alla vill stå långt ifrån varandra. I början så trodde jag att det berodde på min hudfärg som folk tog avstånd, men nu fattar jag att folk vill vara mer själva här. Det är som på bussen också, alla sitter själva och tar upp två platser, så man får fortsätta bakåt. Så var det inte riktigt i Sierra Leone.
I dag är Samuel 20 år, han har bott i Piteå kommun i nästan fem år och han håller just nu på att flytta in i sin nya lägenhet. Fotbollen har han lagt på hyllan, istället har han valt att satsa på jobb och skola. Han är väldigt intresserad av att skapa en välfungerande integration i kommunen, och har tidigare anordnat projekt som ”ungdomsintegration i Piteå”.
– Jag har tänkt försöka hitta en lokal där man kan ha integrationskvällar. Många som kommer hit blir lätt ensamma. Då behöver vi en plats där vi kan lyssna på musik och prata med varandra. Jag tror att det genom att umgås som vi kan lära oss om våra skillnader, likheter och kulturer.
Hur framtiden ser ut vet han inte riktigt.
– Framtiden? Jag har så många olika funderingar. Jag har två år kvar av gymnasiet, sen ska jag plugga universitet, så långt vet jag. Vi får väl se. Men det är här i Sverige som jag känner mig hemma nu.