Hon är sjungande trummis, yogalärare och småbarnsförälder. Camilla Neideman har hunnit med en hel del genom åren. 2008 bildade hon bandet Le chat mort som i dag består av henne, Peter Strömquist, Matti Friberg och hennes man David Nilsson.
– Det sa klick mellan mig och David efter vår första spelning, säger hon.
Bandet har turnerat runt om i Europa och USA, och musiken är en blandning av bluegrass, swing, new orléans och blues. Just nu spelar de in en ny skiva. Historien bakom namnet Le chat mort, Den döda katten, är minst sagt bisarr. Hon bodde tillsammans med David och sex andra i ett kollektiv i centrala Stockholm.
– Vi skulle avfrosta frysen och jag hittade en död katt där inne, säger hon.
Det visade sig att det var hyresvärdens katt.
På den vägen var det.
– Vi skrev en blues om det.
Musiken har alltid varit en självklarhet.
-När jag var tre år var jag på spelmansstämma på Hägnan och stampade i takt med stövlarna till musiken. Sedan grät jag för att det var för dyrt att köpa en fiol.
Det var musiken som förde in henne på yogan som är hennes andra stora intresse.
– Efter en spelning när jag var 16 år fick jag tinnitus och läkarna trodde att jag aldrig skulle bli av med den. Jag började meditera för att kunna leva med tinnitus och en dag kunde jag inte höra den längre.
2005 började hon undervisa för kollegor, 2007 läste hon yogalärarutbildning i södra Indien och från och med då har hon arbetat heltid med yoga. Hon har dessutom hunnit vidareutbilda sig till lärare inom yinyoga, medicinsk yoga och meditation. Genom åren har hon hållit klasser i egen regi i Stockholm och bland annat arbetat på Regeringskansliet och Försvarsmaktens högkvarter. Yogan har blivit en naturlig del av hennes liv.
– Yogan är nog det som håller mig samman i alla lägen. Jag vet inte vem jag skulle vara utan den. Om jag inte yogar så mår jag sämre. Det är som ett vaccin mot irritation och distraktion.
Under hösten ska hon hålla klasser i Piteåområdet.
Hon ser likheter mellan yogan och musiken.
– Det är ett hantverk att gå in i ett tillstånd. Jag blir mer centrerad. Det är ett djupt fokus. Man blir ett med allt.
Hennes intressen påverkar varandra.
– Yoga ger mig näring till att få flyt i musiken, framför allt sången, och musicerandet ger näring åt andra delar av mig och hjälper fokusen i yogan.
Hennes många erfarenheter beror på ett driv och en ständig jakt efter nya utmaningar.
– Jag har en ständig längtan till att uttrycka mig och utvecklas. Ju mer man lär sig, desto mindre kan man.
Eftersom hennes pappa kommer från Stockholm och många vänner flyttade dit kändes det som en självklarhet att bo där, men efter sammanlagt 14 år i storstaden har hon ändå inte blivit kvar.
– Jag tror att det finns en storstadsnorm, och jag ogillar den. Jag har aldrig velat stanna i Stockholm.
Efter att ha bott i Östersund, Skåne och Stockholm är det Piteå som lockar. Vid midsommar gick flyttlasset tillbaka till hemtrakterna och för drygt en vecka sedan flyttade de in i huset med stor gård vid vattnet.
– Jag vill grunda mig här. Jag vill inte vara ständigt på väg. Jag längtar till familjen och jag vill att min dotter ska få anknytning hit. Jag älskar Norrbotten. Det finns ett lugn här.
Det var naturen och lugnet som lockade.
– Jag vill fylla livet med att sitta här vid vattnet i stället för på tunnelbanan. Speciellt när jag varit mammaledig i betongen. Jag vill hellre vara i skogen.
Hon minns ett tillfälle när hon insåg att hon måste prioritera annorlunda.
– Jag gick fram och tillbaka i en liten skogsdunge i Älvsjö och frågade mig själv vad jag gjorde där.
Senast hon var i Blåsmark var i femte klass.
– Det som är speciellt med ens hemstad är att det tar fram ens gamla jag. Jag hade en spelning och såg personer från min uppväxt i publiken. Jag brukar inte vara nervös, men det var jag. Det påminner om mitt lätt förvirrade tonårsjag, som jag kanske inte gjort upp med helt än.
Det är skönt att vara tillbaka i Piteå, men det är energikrävande att flytta.
– Att flytta river upp en.
Kanske har hon flyttat för sista gången.
– Jag är en sökare. Jag vill hitta hem.