Efter sex år i Luleå hockey är det nu dags för ett nytt kapitel i Johan Forsbergs liv. Han och sambon håller på att sälja lägenheten och förbereda en flytt från Luleå. Vart paret hamnar är oklart men han hoppas kunna spela hockey ett par år till – sedan är tiden i båset över.
– Jag tror aldrig att jag kommer bli coach, jag skulle inte vara särskilt bra. Men det finns mycket runt omkring man kan jobba med, både fysiska och mentala bitar. Något sånt är inte omöjligt. Man har en del saker som man känner att man kan bidra med efter allt man har gjort som hockeyspelare.
Vid sidan av hockeyn lyfter Forsberg ofta obekväma frågor via sociala medier.
– I många frågor som rör jämställdhet och mental ohälsa och liknande kan jag nå ut till folk som är svåra att nå annars. Framför allt ungdomar. Jag tänker väldigt mycket på vad jag lägger ut och hur jag är där. Jag försöker visa att man kan och måste vara schyst på internet. Sedan försöker jag även lyfta frågor som jag tycker är viktiga och sätta ned foten och visa vart jag står.
Den senaste tiden har psykisk ohälsa blivit allt viktigare för 34-åringen.
– Man har både kompisar och många nära som har drabbats av det och sedan förstår man att det är en fråga som blir allt viktigare. På grund av olika saker som händer i samhället, men också för att det är något man inte pratade om när jag var ung. Framför allt inte i min bransch. Ingen pratade någonsin om hur de mått mentalt när man växte upp och spelade hockey, och så har det väl varit lite i samhället också. Ännu värre är det väl bland de äldre generationerna, säger Johan Forsberg.
Till skillnad från exempelvis miljön kan alla göra större skillnad på individnivå när det gäller psykisk ohälsa, menar han.
– Det tycker jag är viktigt att trycka på. Det blir så klart extra viktigt när man har någon som är nära, det är bara mänskligt.
2019 har varit ett tungt år för familjen Forsberg efter att brodern Tobias skadade sig så allvarligt att han blev förlamad under en hockeymatch med Leksand i december i fjol.
– Det har så klart varit en omställning både för mig och familjen, inte minst för min bror så klart. Det har varit många djupa dalar, men det har också funnits glädje i det. Vi har kämpat hårt tillsammans för att liksom ta oss vidare, säger Johan Forsberg och fortsätter:
– Det blir som en krissituation och man får ta till det som krävs. Det har varit speciellt. En omställning – men så är det i livet på många olika sätt. Det var fint att se att han fick vara uppe i Piteå lite under sommaren också, det gav alla mycket energi.
Trots starka åsikter och fasta principer är han inte särskilt politisk av sig.
– Politik är det absolut viktigaste för mig, men också helt ointressant. Partipolitik har aldrig varit viktigt. Däremot handlar ju hela samhället om politik, det är det som för oss samman och det som tyvärr ibland för oss ifrån varandra.
Han är känd för att ta kampen för jämställdhet – men han är inte låst till något parti.
– Jag håller mig på vänstersidan och tycker att alla ska ha det ganska bra. Vi ska kunna ha det så länge och då får man även tänka på miljön. Jag har ingen kärnfråga, det är väl fördelen med att inte vara i något parti. Jag kan ta det bästa från allt.
Han och sambon reser gärna när de har tid och möjlighet. De jagar inte främst sol – utan upplevelser och (mat)kultur.
– Ofta bokar vi restauranger innan vi bokar flygresorna. Det brukar vara fokus (skratt). Vi försöker se nya ställen, jag tror att människan blir större av att få nya intryck och inte bara sitta i samma bubbla hela tiden. Det räcker med att åka till grannbyn och prata med någon man aldrig har pratat med.
Trots det beskriver han sig själv som socialt nervös.
– Men det är givande att våga även om det är läskigt. Jag tror många hade mått bättre av det. Framför allt som det är nu, man läser rubriker på Facebook och tänker att det är så det är.
Vid sidan av resandet består vardagen till stor del av träning.
– Jag har typ inga träningsfria dagar. Jag vet inte om det är ett intresse eller om det har blivit ett fängelse. Jag insåg tidigt att jag var dålig på skidskor och inte har någon vidare klubbteknik. Då ger det mer om jag tränar mer fysiskt. Där har jag enklare att gå ikapp folk och hamna på deras nivå. Det blev en genväg till att spela hockey med dem som var bra på det.
Han hyllar fystränaren Stefan Thompson.
– Jag har försökt vara lika extrem som honom i 15 år men det går inte. Han är min motivation.
I övrigt är "vardagen ingen rolig historia", enligt Johan Forsberg.
– Haha, där har du ett citat. Jag tror att folk måste landa lite i att saker inte är så kul. Vardagen är inte så kul, och jag tycker inte att den behöver vara det heller. "Det finns så lite att göra i Piteå" – nej, det finns lite att göra överallt. Vad ska du göra i Stockholm? Biofilmen är inte bättre där.
En idrottare kan väl fylla sin vardag med att titta på sport? Nej, den hockeyspelande Piteåbon är inte särskilt sportintresserad.
– Det har aldrig varit ett intresse att sitta och titta på sport. På senare år har jag börjat titta på längdskidor och cykling och sånt, mer för att det är meditativt. Desto mindre actionfyllda sporter desto bättre tycker jag, så jag håller väl på med fel sport antar jag (skratt). Sitta och kolla på maraton tycker jag är jättehärligt.
Inte ens när kompisgänget drar med honom på Champions league-fotboll i London duger det.
– Vi var och kollade Tottenham mot Ajax, men jag kunde inte se klart andra halvlek så jag satt och drack kaffe. Det var så fruktansvärt dålig match. Nej, fotboll kollar jag absolut aldrig på.