Solen glittrar i lövverken och bildar små gyllene stråk av ljus bland Finnträskskogens skuggor.
– Någon annan kanske läser en bra bok eller lagar en god middag med vänner. Men jag tycker om skogen. Man kan plocka svamp och bär. Sitta på vackra ställen och njuta, säger Björn Mildh, ideell naturvårdare.
Efter många år som barnläkare gick han i pension 2005, men hans strid för den biologiska mångfalden började långt innan pensionsåldern.
Det var i naturskogen i Finnträsk som hans resa som naturvårdare tog sin början. Här finns träd som är 200 år gamla. För 20 år sedan gjorde han allt i sin makt för att rädda Finnträskskogen från skogsbolagets planer.
– Jag ville att de skulle spara 40 hektar av 5 000, enligt deras gjorda åtaganden. Men de vägrade det.
I två år hade han stridit med argument. Skogen är en häckningsplats för lappugglor, duvhök, bivråk, ormvråk och fiskgjuse. Tjädrar leker där om våren.
I sitt avslutande besked frågade skogsförvaltaren hur det kändes att skogen skulle avverkas.
– Det var störande att få den frågan. Det tände mina finska gener. Nu i efterhand är jag glad att han ställde den frågan för den fick mig att gå i gång på allvar.
Det blev kvar endast 30 hektar den där gången för tjugo år sedan. Sedan dess har han stridit för att bevara gamla skogar.
Björn Mildh drar i väg djupare in i den gamla skogen, bland trädgrenar och blåbärsris. Vi slår oss ner på en filt vid vattnet som ligger alldeles stilla och speglar den blå himlen. Bromsar surrar i närheten, men rör honom inte.
– Skogen är ett livsrum för många arter. Om man vuxit upp nära den så är man kanske mer rädd om den.
Naturen har alltid skänkt honom glädje och frihet. Han föddes på en stor ö i Åbolands skärgård och har hållit till mycket i skogen sedan han var fyra år.
– Jag märkte att jag kunde läsa av den och lärde mig mycket om den.
Ingen av hans föräldrar var särskilt intresserad av naturen, men hans morfar var skogmästare. Hans intresse för växter och djur gjorde att han ville studera biologi, men han insåg att han då mest troligt skulle bli lärare.
– Det var ingenting för mig. Men människor är ju också biologi. Så jag läste till läkare.
Under sin vidareutbildningstjänst i Gällivare träffade han sin fru och så småningom hamnade de i Piteå.
Som ideell naturvårdare åker han ut och gör inventeringar med Naturskyddsföreningen i ryggen. Sedan skriver han till skogsbolagets ledning.
– Sveriges regering har skrivit på ett miljömål att bevara 17 procent av olika naturtyper som skog och vattensystem. I dag sparas ungefär fem procent.
Lika mycket som är lagskyddat. Resten avsätts frivilligt. Han är noga med att poängtera att han vill ha kvar skogsbruket, men vill förändra hur det bedrivs.
– Nu kan man inte kontrollera vad som är skyddat. Skogsbolaget kan när som helst bestämma sig för att avverka det som de tidigare klassat som naturvårdskog. Problemet är att de hugger ner de sista, gamla skogarna. Om fem till tio år kommer det inte finnas kvar gammelskog utanför reservaten. Då finns det ingenting att kriga om längre.
Det enda sättat att säkerställa att skog bevaras är att länsstyrelsen kontaktar markägaren och ger ordentlig ersättning omgående för att göra skogspartiet till reservat, menar han.
– Privata markägare har hamnat i svårigheter på grund av att de inte fått det. Det är dåligt skött av staten.
Det är inte bara skogen Björn Mildh värnar om. På den vackra gården i Munksund odlar han potatis och örter och sköter om sina två pioner. De har vuxit vid porten till det gamla sjukhuset ända sedan det byggdes.
– Vid rivningen bad jag dem gräva upp och ta vara på pionerna, men det gjorde de inte. Så jag fick två stycken. Jag vill plantera dem på platsen vid portalen, där de hör hemma.
Hans hjärta slår för allting som lever och växer.
– Det ska behandlas med respekt. Det är inte bara träden i skogen utan alla arter som har det som sitt livsrum. Vi skulle inte kunna leva på jorden utan dem.
Den senaste tiden har han inventerat Piteå lappmarks flora under fyra somrar och nu slåss han för att bevara två skogar i Arvidsjaur. På frågan om den långa kampen för naturens välbefinnande har varit värd mödan ler Björn Mildh, expert i barnålderns och skogsbrukets invärtes sjukdomar.
– Skogen har bjudit mig på mycket så nu vill jag ge tillbaka. Jag har behövt den. Den behöver mig nu.