Genom sitt jobb som konstintendent och konstpedagog på Piteå Kommun har Satu Takkinen blivit en av Piteås stora kulturprofiler. Jobbet på Piteå Konsthall varvar hon med att måla, skriva poesi och författa drama. Hon har uppträtt med sina monolger på Norrbottensteatern och representerat Piteå på SM i poetry slam. Men vägen till Piteå har bestått av omvägar, såväl vad gäller den inre geografin som den yttre. Född i Tampere (Tammerfors) i Finland flyttade familjen till Sundbyberg utanför Stockholm när Satu var två år gammal.
– Jag älskar Sumpan! De åren har varit viktiga i mitt liv. Det var så roligt, men även tufft. Där lärde jag mig att vara modig. På den tiden gällde det att ingen fick höra att man var från Finland, och en dag bestämde jag mig: min dialekt skulle bort. Ingen skulle höra att jag var finne.
– Då fick man göra saker andra inte fick. Som att komma hem till Linnea och dricka te och äta rostat bröd med marmelad i deras villa. Det fick ingen med finsk dialekt göra. Sen kommer man upp till Piteå och så förstår ändå ingen vad man säger! ”Men vo säg dö” blev responsen på min slipade stockholmska, skrattar Satu.
Där många genom åren talat om det traumatiska i att som finne förlora sin identitet till den svenska diskrimineringen är inget Satu Takkinen själv känner igen sig i, och än i dag talar hon utan brytning. Men jag som hört Satu läsa poesi många gånger vet att när poesin är framme, så läser hon ofta med finsk dialekt, och hon berättar att hon där hittar ett djup och ett uttryck hon annars inte hittar.
– Jag har mycket av det finska vemodet i mig. Det är ett vemod med en humoristisk touch. När jag läser med dialekt hittar jag ett annat djup. Finskan är mitt känslospråk, där kan jag vara äkta och få fram det jag vill uttrycka. Jag är mest närvarande där, säger hon.
Trots att Satu Takkinen ägnat livet åt konsterna har konsten att uttrycka sig inte varit självklar.
– Jag hade svårt att formulera mig tills jag var närmare fyrtio. Jag har varit osäker. Osäker på om det jag skrev och formade dög och räckte till, berättar hon.
– Jag har alltid varit en betraktare. Jag har sett vad folk gjort och hur de levat. Jag har hållit inne med en stor skaparlust och vilja att uttrycka mig. Men sedan vällde det ut.
Ett genomgående tema i mitt samtal med Satu Takkinen är hennes kärlek till sin mamma.
– Min mamma är min största förebild, har alltid varit. Hon har lärt mig att se. Hon satte mig i målarskola, lät mig dansa balett, sjunga och spela. Jag fick göra allt hon själv inte fick göra.
Efter att ha flyttat norrut när pappan fick jobb på Sieverts Kabelverk var det nyfikenheten och konsten som tog Satu ut i världen. I London läste hon Arts & Selfknowledge samtidigt som hon jobbade extra inom restaurang, mitt i den engelsk-italienska undre världen.
– Jag slavade svart på italienska restauranger, ställen som Cappuccetto och Mother Bunchers Winehouse. Det var ju bara maffia, berättar Satu Takkinen.
– London var kanon. Det var inte Finland och inte Sverige. Jag kunde vara mitt emellan. Det var befriande.
Undertecknad kan inte låta bli att tycka att han nu fått en otacksamt uppdrag. Satu Takkinens liv lämpar sig bättre som autofiktiv roman än som en artikel så kort som den här. Hos Piteås konstintendent blandas professionalitet och bohemliv, konstnärligheten och vardagsmänniskan, högt och lågt, konst och populärkultur.
– Jag har nästan ingen konst hemma. Jag ser nog mycket på jobbet. Jag har tv istället. Vet du vad jag ser på? Bachelor! Varje söndag! Jag är helt fascinerad av The Bachelor. Hur de nästlar sig in, spelet. Det har att göra med betraktandet, säger hon.
Sedan barriären mot att formulera sig brustit för många år sedan verkar uttrycket finnas överallt hos Satu Takkinen. I de dikter hon reciterar för oss på filten, i berättandet, i livshistorien. När undertecknad ursäktar sig för att tända en cigarett tackar Satu Takkinen nej till att göra detsamma.
– Jag röker inte på dagarna, bara på nätterna. Då röker jag på toaletten och tittar i väggen. Det gjorde Doris Lessing också. En kvällscigg för att gå igenom dagen. Sen skriver jag på kaklet med läppstift om jag får bra idéer.
Hur mycket finns det skrivet där?
– Eh, det finns en del rader. Det är tur att jag bor själv. Jag skulle inte stå ut med att någon kritiserar hur jag lever mitt liv.
Att dra liknelser mellan livet och konsten är genomgående hos Satu Takkinen, oavsett om det är teater eller bildkonst, och berättandet är viktigt för henne.
– Jag tänker mig att varje dag är en skiss. Då blir livet inte så allvarligt. Jag är en berättare. Jag berättar i bilder, i poesi, jag gillar att illustrera. Berättandet som är viktigt för mig, säger hon.
– Jag är en modig kvinna, det tycker jag. Jag har modet att göra bort mig, modet att uttrycka mig utan att veta vart det leder. Jag har modet att vara spontan. Livet är en resa, och det är det fortfarande. Det må vara en klyscha, men scenen är min. Den kan vara allas. Och då är frågan om man vill stå i kulisserna eller på scenen.