Vision eller illusion?

Vi nådde aldrig fram. Vi kom inte ens nära det första delmålet i Nollvisionen. Och Sverige är nu nästan det enda landet i Europa som går åt fel håll, där dödsolyckorna i trafiken ökar.

Hos dem som aldrig riktigt trott på Nollvisionen anar man en viss skadeglädje och det har till och med rests ett och annat krav på att hela visionen ska skrotas och att upphovsmannen, Claes Tingvall, ska få sparken. Därför att det enligt kritikerna inte längre är en vision utan snarare en illusion.

Till och med Tingvall själv medger nu att det kommer att ta många år innan vi når max 270 trafikdödade. Men de som nu kräver hans huvud på ett fat ska veta att det knappast är hans fel att vi inte nådde målet och, dessutom, att det trafiksäkerhetsarbete som startade för tio år sen trots allt har räddat 600 människoliv till dags dato.

Det största ansvaret för att vi inte nådde ännu längre bör utan tvekan bäras av våra svenska politiker. Oavsett partitillhörighet. Det tog nämligen fem år, ett halvt decennium, innan de begrep innebörden av vad de själva beslutat om - att trafiksäkerhet kräver mer än en knapptryckning i riksdagsbänken. Inte förrän 2002 kom nämligen det rent fysiska arbetet igång med att förbättra vägstandarden, sätta upp mitträcken, rensa vägrenar, bygga cirkulationsplatser med mera.

Nu konstaterar också trafiksäkerhetschef Nils Petter Gregersen på NTF att just körfältssepareringen med vajerräcken har varit den i särklass mest effektiva åtgärden för att rädda liv. Hade arbetet med mitträcken kommit igång redan 1997 hade olycksstatistiken sett annorlunda ut i dag. Nästan lika effektiva livräddare har 30-zonerna varit, om man ska tro Gregersen. På tredje plats kommer "plåtpoliserna", det vill säga de automatiska hastighetskamerorna. Däremot har de höjda böterna inte haft någon större effekt.

I dag medger många av de politiker som var med i riksdagen hösten 1997, när Nollvisionen antogs, att man nog inte riktigt insåg att det krävdes mer än bara vackra ord för att förverkliga beslutet. Inte minst pengar. Men kanske än viktigare, att det också gällde att få med sig svenska folket och trafikanterna. Att få dem att tycka att Nollvisionen var något bra och inte bara ännu ett myndighetsdirektiv som skulle påtvingas medborgarna.

Om Vägverket fått ekonomiska resurser från första dagen för att bygga säkrare trafikmiljöer och om landets trafiksäkerhetsorganisationer fått resurser för att intensifiera opinionsarbetet redan från grundskolan, så hade vi varit längre på väg.

Trafikantutbildning på skoltid vore ju att lära för livet. Och det är nog där man måste börja för att det som i dag mest liknar en illusion på sikt verkligen ska kunna bli en vision.