En brun Lilla Havana ligger just nu på domarbordet och granskas av domaren Kjell Carnbrand.
- Den här har en väldigt vacker päls, säger han och stryker kaninen mothårs med handflatan.
- Jo, det är mycket män som sysslar med kaninavel i Sverige. Fast det är ännu mer mansdominerat i till exempel Tyskland, säger Annika Nyberg som är ordförande för Stockholms Läns Kaninavelsförening som arrangerar utställningen i år.
För att bli kanindomare ställs höga krav, bland annat en dokumenterat framgångsrik egen kaninavel under tio år, och därefter en tre år lång utbildning.
- Som kanindomare måste man kunna döma alla raser, så det ställer höga krav på oss, säger Kjell Carnbrand.
- Jag träffar ju både hund-, katt- och hästfolk. Men kaninfolket är det mest prestigelösa. Här handlar det inte om pengar utan om ett rent intresse för avel, och alla tävlar på lika villkor.
Men det finns en annan stor skillnad också, som de flesta helst talar tyst om.
- När jag tar en valpkull så har jag som uppfödare ett stort ansvar för varje valp i många år framöver, oavsett hur valpen ser ut. De fula kaninungarna äter vi upp istället. Sådan är den krassa verkligheten.