Verkets änglar ger järnet i Fagerström-Olssons nya
Film: Järnets änglarPremiär: 5 oktober 2007Med: Kajsa Ernst, Elisabet Carlsson, Moa Zerpe med fleraRegi: Agneta Fagerström-OlssonSpeltid: 1 tim 49 minCensur: 7 årBetyg: PPPE BIO
Och när filmen sedan börjar med arbetarklassmarkeringar som står som en snöstorm på kalfjället - Norrbotten, cigg, ensamstående mamma, sprutande järngnistor, gitarrock och Europas äldsta bilpark - ger det, tillsammans med ett slappt manus (minst tre "vad fan håller du på med?" den första halvtimmen) en tung start för Agneta Fagerström-Olssons "Järnets änglar".
Men det vänder. Och som det vänder.
"Järnets änglar" är berättelsen om tre kvinnor på Järnverket i Luleå. I filmens centrum står den bittra Mona (Kajsa Ernst, också känd som nästa guldbaggevinnare) som för en ojämn kamp mot livet, som är på väg ner och vill dra alla andra med sig, speciellt de som visar minsta tecken på ungdom, skönhet livsglädje eller optimism.
Det bästa med den här filmen är att ingen av dess konflikter går utanför vardagen. Allt kan vi relatera till. Det är livströtthet, ofrivilliga graviditeter, sprit, stökiga och/eller tigande tonårsbarn, gamla föräldrar som dör ifrån oss. Det gör "Järnets änglar" till den mest dokumentära spelfilmen på mycket länge.
Kvinnorna i "Järnets änglar" är så långt från Woody Allen-karaktärer man kan komma. Deras terapi är en vinfylla, en tyst gråtomgång och ett extra nattskift. Med jämna mellanrum vänder Agneta Fagerström-Olssons kamera tillbaka till det brummande, gurglande Järnverkets fasad som för att visa att det här är allt börjar och slutar, och någon säger "Jag minns, det var på sommarn, hett som satan och vi hade tagit in några grabbar från Pajala" - och det funkar, det är otroligt men det funkar, och "Järnets änglar" är varm som ett helt jävla smältverk och Ken Loach hade varit stolt.
Så jobbar vi med nyheter