Vara någons barn är man även som vuxen
Håkan är grym på skiva, det har jag alltid tyckt. I min och Siris morgonritual just nu ingår ett danspass till vårförälskelsekänslan i "För en lång lång tid" på hög volym.
Men Håkan är ännu grymmare live än på cd. Samma dag som jag var beräknad att föda Siri såg jag honom utanför staketet på Piteå dansar och ler. Då hade han själv blivit pappa till sonen Sigge för ett halvår sedan och sagt att han "var så lycklig som en människa kan bli".
Under sommarens festival är det dags igen. Då har jag allvarliga planer på att stå nedanför scenen som betalande konsertbesökare, för jag ska varken vara höggravid eller jobbande.
På Håkans hemsida kan man förresten tävla genom att fota sin känsla för hans musik. Den vinnande bilden trycks sedan upp på t-shirts som ska säljas på turnen. Vill du ha fininspiration finns hur många bidrag som helst.
Det var länge sedan jag var salig över min egen förlossning nu. I onsdags gjorde jag ett nostalgiskt återbesök via SVT:s dokumentärserie "Barnmorskorna". Direkt vi bytte till kanalen började jag gråta, och jag slutade inte förrän eftertexten rullat, även om jag skrattade där emellan. Sambon konstaterade: "Tur att du inte är barnmorska, du skulle bli uttorkad".
Jag tänker ganska ofta på det här med att bekräfta sina barn. Att man vill att de ska känna sig sedda, men att det lätt blir att man trycker på att de är duktiga. Det känns ibland som en omöjlig balansgång, fast det kanske inte alltid är så viktigt som jag tror. Eller så är det just så det är.
Minns en cykeltävling, tror vi var i Umeå. Jag ledde inför sista mördarbacken och trampade och trampade och blev nästan omcyklad men klarade mig över mållinjen.
Sedan tog det stopp.
Jag har sett det på film efteråt. Pappa lyfte mig av cykeln och jag fick pusta ut i en campingstol. Jag kan känna den förlamande tröttheten, och jag minns att jag njöt av att bli sedd.
Det är fina minnen. Jag blir glad av att tänka på det.
Förra året sprang jag "Tjejjoggen" i Sjulsmark. Jag hade svart, tjock t-shirt och lika svart-tjocka långbyxor. Jag var inte i mitt livs form och solen gassade på nylagd asfalt kilometer efter kilometer. Det var gräsligt och jag tänkte att jag aldrigaldrigaldrig skulle springa en enda meter till i hela mitt livslånga liv.
I mål hade jag aldrig tagit mig om inte pappa stått på olika ställen runt banan och hejat. Som vuxen har jag aldrig blivit så hjärtinnerligt glad att se honom som då.
Häromsistens kom jag och pappa att prata om "Vårruset" som jag och några arbetskamrater ska springa i slutet av maj. Pappa hade redan planerat att åka dit och heja på sin sambo. Därför kommer han ju också vara där och heja på mig. Det känns så härligt bra att veta det.
Även som vuxen vill man bli sedd. För barn är man ju oavsett.
Så jobbar vi med nyheter