Hela tiden har dock vår språkförmåga funnits kvar som en trygg, säker och ointaglig bastion. Men den nya studien, som publiceras i tidskriften Nature (060427), avslöjar att även den är på väg att falla.
Grammatik
Forskarna, som letts av psykologen Timothy Gentner vid University of California i San Diego, granskade ett fenomen som kallas rekursion.Rekursion innebär att en mening, exempelvis "tigern är strimmig", byggs om till en ny mening, "tigern som går på stigen är strimmig", genom att nya ord sätts in i mitten.
Auktoriteter som Noam Chomsky har hävdat att detta är ett grammatiskt koncept som inte bara är medfött, utan också unikt för människan.
Icke så. Vi har fått sällskap av en fågel. Den vanliga staren, Sturnus vulgaris, förstår också vad rekursion är för något.
Starar som människor
Forskarna tränade elva starar i att skilja två olika sätt att sätta ihop läten från artens normala repertoar. Efter ett antal försök lärde sig nästan alla fåglarna skillnaden mellan strofer där olika läten bara följer på varandra, och strofer där vissa läten sätts in enligt ett bestämt mönster mellan andra läten.Det senare är i praktiken en enkel form av rekursion.
Fåglarna blev med tiden mycket duktiga på att känna igenom mönstret och vilka regler som styr det. De klarade även mycket långa strofer.
Forskarna misstänker att en lång rad djurarter har samma förmåga, exempelvis flera arter bland valarna. Kanske det inte finns någon skarp kognitiv gräns mellan människor och andra djur, menar forskarna och skriver att "det sannolikt är klokare att betrakta artskillnaderna som kvantitativa snarare än kvalitativa".