"Det här är ju den vackra Victoria Silvstedt", säger Londons stolthet och bläddrar vidare. "Och Lena Olin minsann".
"Känner du till dem?" frågar kvällstidningsreportern ivrigt och får ett mycket trött leende till svar:
- Nej. Men deras namn står i bildtexten.
I mer än tio år har Hugh Grant själv stått i den brittiska kändiskulturens mitt. Hans kärleksaffärer har närgranskats genom otaliga teleobjektiv; senast har rubrikerna handlat om splittringen med flickvännen Jemima Khan, exet Elizabeth Hurleys bröllop och hur en holländsk journalist nyligen kopplade fast sig vid honom med ett par handbojor.
Skapar såpopera
I instruktionerna för Hugh Grants intervjuer på Grand Hotel i Stockholm står att han inte kommer att svara på "privata eller alltför närgångna frågor". Det gör han ändå. Men han vrider sig som en korkskruvslock och ser ut att önska sig många, många mil därifrån.- Jag kan tycka att kändiskulten är "a little bit out of control". Pressen skapar en såpopera, en tidnings- och internet-Hugh Grant som inte finns men som alltid kan underhålla kvinnorna under hårtorken.
- Den verkar uppfylla något behov hos folk. Undrar om det var samma sak i det antika Grekland och Rom med gudarna och uppståndelsen kring att Zeus har sex med Minerva.
I den romantiska komedin "Music and lyrics" (svensk premiär den 16 mars) spelar Hugh Grant mot Drew Barrymore. Hans rollfigur är Alex Fletcher, en gång firad 80-talspopstjärna med utsålda Wembleykonserter, nu grånad, bortglömd och glad om han får uppträda mellan karusellerna på det ambulerande nöjesfältet.
- Jag kan vara lite avundsjuk på Alex, han kallar sig själv för en lycklig föredetting och det finns säkert en plussida i att bli lämnad i fred. Jag har tänkt på det där: Det finns två sätt att sluta, antingen hoppa av på toppen och bli hågkommen med respekt eller bara fortsätta och göra sämre och sämre saker.
- Däremot försöker jag skriva en bok just nu, en svart, komisk roman. Men en del människor har massor att säga och det har inte jag.
Alex Fletchers 80-talsband Pop bygger löst på Duran Duran och Wham och han säger att Duran Durans Simon Le Bon var en direkt inspirationskälla.
- Men jag har inte hört något från honom eller Andrew Ridgeley (han som inte var George Michael i Wham). Jag vet inte om de sett den.
"Ingen talang"
Hugh Grant säger att han är pinsamt okunnig om musik och helt saknar sångtalang. Ändå sjunger han själv i filmen - och på soundtracket, som just nu ligger femma på Itunes amerikanska nedladdningslista och klättrar på Billboardlistan.- Det känns surrealistiskt, absurt. Men jag ger hela äran till låtskrivarna och producenterna, jag har själv ingen talang alls. Inför inspelningen fick jag gå i hårdträning, de drillade mig som ett cirkusdjur.
- Sedan sade de åt mig att inte vara orolig, tekniken skulle fixa allt. Och det var sant. Det lät riktigt bra, och tack vare det vågade jag ta i med större självförtroende. Nu älskar jag att sjunga.