Så det har känts lite ensamt, måste jag erkänna. Det enda stöd jag fick från första dagen kom märkligt nog från två gamla trätobröder - den förre motorjournalisten Lennart Öjesten och den alltid lika stridbare miljökämpen Björn Gillberg.
Lennart Öjesten och jag gillade aldrig varandra, vilket han till och med skrev i sin spalt i Expressen någon gång. Och vid ett gemensamt besök hos gamle GM-chefen Roger B Smith så blev det nästan handgemäng i hissen upp till VIP-våningen i GM-högkvarteret i Detroit.
Så förvåningen var stor när det plötsligt damp ner ett mejl från den gamle pensionären Öjesten, som inleddes med: "Tack! Äntligen någon som talar klartext om etanol ..."
Han skrev att han testkörde "spritbilar" redan i början av 1980-talet och att det var en dålig ide redan då. Vi mejlade en del till varandra men Lennart dog dessvärre innan vi hann dyka djupare ner i ämnet.
Men nu plötsligt poppar både experter och journalistkolleger upp och ifrågasätter satsningen på etanol. Tack för sällskapet. Och argumenten är ungefär desamma: Tillgångarna är allt för små, framställningskostnaderna allt för höga och förädlingsprocessen allt för energikrävande. Ekvationen går helt enkelt inte ihop. Dessutom borde råvarorna användas till något bättre.
Redan nu börjar också de svenska etanoltillverkarna beklaga sig över att det egentligen inte lönar sig att producera fordonsbränsle. Bensinen är för billig. Personligen tror jag att det snabbaste sättet att få ner transportsektorns utsläpp av koldioxid är att påskynda övergången till modern dieselteknik (som sedan kan köras på syntetiskt bränsle), sätta bilindustrin under press för att nå EU-målet 130 gram koldioxid per kilometer och så subventionera en radikal utskrotning av alla äldre miljöfarliga bilar.