- Ja, i och med att allt färre ägnar sig åt den typen av jakt kanske det i framtiden inte längre finns något användningsområde för en sådan ras, säger Åsa Lindholm som under två års tid fördjupat sig i de svenska hundraserna.
En förändrad djurhållning med färre lösgående djur blev den numera utdöda dalbohundens dödsstöt.
- Dalbohunden var en stor, mastiffliknande hund som är mycket mytomspunnen. Vi har ju inte haft någon annan så stor och kraftfull svensk ras och de sista försvann för ungefär hundra år sedan, berättar Åsa Lindholm.
Sista bilden på vad man tror är en dalbohund är tagen 1905. Att den försvann hade flera orsaker, men framförallt berodde det på att lösdrift av boskap blev allt ovanligare. När hunden inte fick utföra de sysslor den var framavlad för blev den inte heller särskilt trevlig, och under svåra tider hade man inte råd att hålla sig med stora hundar som åt mycket.
- Många hundraser har gått igenom en flaskhals när de haft kritiska perioder. Världskrigen gick hårt åt många hundraser.
- Bondhundarnas historia vet man inte så mycket om. De har funnits och fyllt sin funktion, men inte haft särskilt hög status, berättar Åsa Lindholm.
Stövarna är raser med bättre dokumentation eftersom de i större utsträckning tillhörde överklassen och använts i jakt som främst var ett nöje. I dag är det dock stövarna som lever farligt, när stövarjakten på hare och räv blir allt mindre populär. Och att skaffa sig en stövare utan ambition att jaga är inte rättvist, menar Åsa Lindholm.
- Det är definitivt inte en sällskapshund. Jag tror inte ens att uppfödarna skulle sälja en sådan enbart som sällskap. Man ska ha respekt för vad hunden är ämnad till.