- På min begäran gjorde kommunens specialpedagoger ett förtest för att se om det behövde göras en vidare utredning. De kom fram till att det bara var fråga om en omognad som skulle växa bort, berättar hon.
- Beskedet invaggade oss föräldrar i en falsk förhoppning. Vi såg tiden an och och väntade på en förbättring, men den kom aldrig.
- Istället fick min flicka svårare och svårare att hänga med i undervisningen. Specialstödet hon fick räckte inte till. Inte ens att hon gick om en klass.
- Jag förklarade att hon till exempel inte klarade av att hinna läsa texten på tv då vi tittade på film. Jag såg att hon mådde dåligt av sitt handikapp, särskilt när hon märkte att de yngre syskonen läste obehindrat.
- Efter mycket tjat från min sida gick skolledningen med på att hon skulle få börja använda talböcker. Det förbättrade situationen till en viss del, men var naturligtvis långtifrån tillräckligt för att hon skulle kunna hänga med på lektionerna.
Inför övergången till högstadiet i höstas begärde mamman att få träffa Emmas lärare och diskutera behovet av särskilt stöd i undervisningen.
För att få diagnosen fastställd måste Emma dock genomgå en dyslexiutredning.
- När jag fick veta att väntetiden till logopeden i Piteå är minst ett år krävde jag att hon åtminstone skulle få de hjälpmedel hon har rätt till enligt skollagen, i första hand en specialprogrammerad dator.
- Javisst, det var inga problem, det skulle ordnas på direkten lovade de ansvariga på kommunen.
- Jag vet inte hur många gånger jag ringt och stött på. Olika handläggare har lämnat olika besked. Strax före sportlovet, när nästan halva terminen gått, fick vi äntligen hämta hennes utlovade dator.
Under de senaste åren har Emma och mamman tillbringat två, tre timmar varje kväll med läxläsning.
- Det är jättejobbigt, vi har inte kunnat ha ett normalt familjeliv på flera år, säger mamman.
- Jag är väldigt besviken på kommunens agerande. Hur kan en elev med så tydliga dyslexiproblem få passera år efter år utan att få en professionell bedömning och adekvat hjälp?