Att få vara med om något sådant måste till och med överträffa Sannas och min eufori över att vi är de första - och kommer enligt uppgift att förbli de enda - journalister som får följa med Bothniaborg (eler något annat fartyg med last från Smurfit Kappa för den delen).
- Ja, det är klart att det känns bra att allt fungerar, säger Hindrik van der Laan, som vi hade hört talas mycket om innan vi träffade honom för första gången.
Fika i hamnkontoret
Onsdags- och torsdagsmorgnar när Bothniaborg ligger i hamnen, brukar han och förste styrman Michael Kool sitta och fika en stund, med dem som arbetar i Kappa Packagings kontor på Haraholmen. Samtalet flyter lättsamt om allt från privata spörsmål till invecklade lastningstermer. Hindrik van der Laan talar flytande svenska, annars är sjömansspråket engelska mest gångbart.- Jag bestämde mig för att lära mig svenska när jag upptäckte hur likt det är mitt modersmål. Ni skulle lätt kunna lära er holländska, säger han och demonstrerar hela meningar som låter nästan exakt likadant på båda språken.
Den holländska besättningens sätt att uttala rederiets namn, Wagenborg, med de typiska sje-ljuden istället för de försvenskade g-ljuden, talar emot honom.
Vokabulären till sjöss liknar militärens. Till exempel blir den elev som utbildas till maskinist eller styrman marin officer när han utexamineras om två år, efter nära fyra års utbildning.
En lärling praktiserar på fartyget ett halvår i taget.
Vi frågar Hindrik van der Laan ifall hierarkin ombord också liknar militärens, vi har ju ingen aning om vad som väntar oss men är oroliga för att göra dumheter som att sätta oss på fel stol.
- Nej, så strängt som i det militära är det inte. En matros kan prata med mig direkt, utan att ha styrmannen som mellanhand till exempel. Men lite hierarki måste det finnas, blir svaret
Ett yrkesliv på sjön
Hindrik van der Laan har varit sjöman i 39 av sina 54 levnadsår. Vid 15 års ålder blev det lovligt för honom att gå til sjöss, en dag han hade väntat på i tio år.- Flera av mina släktingar på både fars och mors sida har arbetat på sjön, så när jag var fem år bestämde jag mig för att också gå till sjöss.
Han tycker att sjömanslivet förändrats mycket. Ett fartyg av Bothniaborgs storlek hade för inte så länge sedan en besättning på mellan 30 och 45 personer. Då fanns ett socialt liv ombord, som kunde kompensera den stora skillnaden mot att leva på land med sin familj.
- Nu är det så få personer i besättningarna att vi knappt hinner träffa varandra. De som inte arbetar sitt skift sover.
- Därför är det stor brist på utbildad sjöpersonal i hela världen nuförtiden, säger Hindrik van der Laan.
Rederierna resonerar som andra multinationella företag och anställer så billig arbetskraft som möjligt, med hänsyn till den kvalitet man vill hålla. Wagenborgs ledning har deklarerat att det är önskvärt att behålla holländare i besättningen så långt det är möjligt. Hindrik van der Laan och de andra holländarna på Bothniaborg och andra av rederiets fartyg, arbetar åtta veckor i sträck och är lediga i fem.
Olika nationaliteter
Filippinerna arbetar 8-9 månader i sträck och får sedan välja om de vill vara lediga. Ledigheten kan vara mellan sex veckor och ett halvår. De arbetar på kontraktbasis genom att anmäla sig till en pool när de vill jobba. Personal som vill stanna hos rederiet ska helst inte ha mer än två månaders ledighet i sträck.- Vi får regelbundet tillbaka samma människor och det är bra, för det är tufft att utbilda nytt folk hela tiden, säger Hindrik van der Laan.
Ombord på Bothniaborg artbetar fyra matroser och en maskinrums-passare med filippinskt medborgarskap. De övriga åtta (inklusive kaptenen och en elev) är holländska medborgare.
Rederiet tecknar kollektivavtal med samma fackförbund för alla, men lönen är olika beroende på medlemmarnas olika nationaliteter.
Lönen jämförs med medianlönen i det land där den anställde är medborgare. En filippinsk matros tjänar 1000 dollar i månaden, en holländsk 2500 dollar.
Lots-studier
Hindrik van der Laan använder en del av sin tid ombord till studier, eftersom rederiet vill att han ska skaffa sig lotsbehörighet till Sheerness. (Haraholmen har han redan licens för). Det skulle ge en årlig besparing på mellan 100 000 och 200 000 kronor.- Om jag inte velat gå utbildningen skulle jag kanske tvingas flytta till ett annat fartyg.
Förutom att förbereda sig inför nya arbetsuppgifter och dela ett skift med någon styrman, utför han en annan syssla som han aldrig försummar:
- Jag vandrar omkring och pratar med folk. Det är mycket viktigt för atmosfären ombord.