"Horton" lyckas inte sammanfoga humorn
Barnboksförfattaren Dr Seuss är USA:s Lennart Hellsing. Båda lever på sin makalösa språkbehandling, sitt absoluta gehör för rim och språkmelodi.
Skillnaden är att där ingen frisk människa skulle få för sig att göra långfilm av vare sig Krakel Spektakel eller Kusin Vitamin envisas Hollywood med att pumpa ut Dr Seuss-rullar. Som aldrig blir bra. Ibland, som i fallet "Katten i hatten", blir de sämre än trettioåriga kriget.
"Horton" är en animerad historia om elefanten som upptäcker en hel värld, eller i alla fall en stad (Vemstad) i ett dammkorn.
Och det är en historia som lägger sig i samma fack som till exempel "Ice age", "På andra sidan häcken" och "Hajar som hajar", det vill säga facket för animerad film som hade ansetts som uppfriskande på 1980-talet men som nu körts över, manglats och skurits i tunna skivor av mästerverk som "Shrek", "Hitta Nemo" och "Råttatouille".
Det finns en del sköna element här, inte minst Vlad, yrkesmördargamen (ofta förväxlad med Vlad, den kakbakande kaninen). Men "Horton" har framför allt problem med det som är den bästa animerade filmens adelsmärke; att sammanfoga den vuxna och den barnsliga humorn.
I en film som "Nemo" skrattar barnet, tonåringen och föräldern åt samma scen fast av helt olika anledningar. I "Horton" kommer först ett ängsligt vuxenskämt, sedan slår sig någon i huvudet. Jag säger inte att dina barn inte kommer att skratta, bara att du själv förtjänar bättre.
erik.helmerson@ttspektra.se
Så jobbar vi med nyheter